Hem
Besättningen på Polaris Dawn: specialisten Anna Menon, piloten Scott Poteet, kommendören Jared Isaacman och specialisten Sarah Gillis. (John Raoux / AP)

Farlig och banbrytande resa till rymden – ska se hur strålning påverkar

Space X rymdexpedition Polaris Dawn, med planerad uppskjutning måndag 9 september, förväntas bli mer riskabel än någon tidigare privat rymdresa. Det rapporterar flera medier.

Besättningen utgörs av fyra privatpersoner, med miljardären Jared Isaacman i spetsen. Förhoppningen är att resan kommer att bli den första gång som privatpersoner bär Nasas rymddräkt ”extravehicular”, första gången privatpersoner genomför en rymdpromenad, och första gången som Starlinks laserdrivna kommunikation ska testas i rymden.

Polaris Dawn väntas resa mot Van Allen-bältena i jordens magnetosfär, där strålningsnivån är så hög att det bedöms finnas en risk för rymdfarkostens elektronik. Ett syfte med resan är att testa hur astronauters hälsa påverkas av strålningen, skriver Gizmodo.

bakgrund
 
Polaris Dawn
Wikipedia (en)
Polaris Dawn is a planned private human spaceflight mission, operated by SpaceX on behalf of Shift4 CEO Jared Isaacman and is the first of three planned missions in the Polaris program. During the mission, the 14th crewed orbital flight of a Crew Dragon spacecraft, Isaacman and his crew of three — Scott Poteet, Sarah Gillis and Anna Menon — will be propelled into a highly elliptical orbit that will take them up to 1,400 kilometers (870 mi) away from Earth, the farthest anyone has been since NASA's Apollo program so that they pass through parts of the Van Allen radiation belt to study the health effects of space radiation and spaceflight on the human body. Later in the mission, Isaacman and Gillis are expected to attempt the first commercial spacewalk.
 
Van Allen-bältena
Wikipedia (sv)
Strålningsbälten eller Van Allen-bälten är områden i en planets magnetosfär där elektroner och joner (främst protoner) med hög energi (MeV-området) fångas in av planetens magnetfält. Jordens strålningsbälten upptäcktes 31 januari 1958 av James Van Allen utifrån sensordata från den amerikanska satelliten Explorer 1. De finns koncentrerade dels på ett avstånd av 700–10 000 km ovanför ekvatorn och dels mellan 12 000 och 20 000 km. Det inre bältet innehåller protoner med energier typiskt runt 10–50 MeV och elektroner på hundratals keV. Det yttre bältet, som är mycket större än det inre, består mest av elektroner med energier oftast mellan 10 keV och 1 MeV. Framför allt de yttre bältena påverkas starkt vid en geomagnetisk storm. På grund av egenheter i jordens magnetfält når det inre bältet extra lågt ner över södra Atlanten. Detta område kallas för sydatlantiska magnetiska anomalin och passagen genom detta kan ge satelliter på låg höjd en stor del av deras totala stråldos. De höga strålningsnivåerna i strålningsbältena innebär en risk för elektroniken ombord på rymdfarkoster. Detta är illa nog vid jorden, där man håller satelliter borta från dessa områden i möjligaste mån, men ännu mycket värre vid Jupiter, vars strålningsbälten är mycket starkare än jordens och utgör ett stort problem vid design av rymdfarkoster till jätteplaneten och dess månar.
Omni är politiskt obundna och oberoende. Vi strävar efter att ge fler perspektiv på nyheterna. Har du frågor eller synpunkter kring vår rapportering? Kontakta redaktionen