Forskarnas nya tes: Råttor låg inte bakom Digerdöden

Svarta döden omdirigerar hit. För boken, se Svarta döden (bok). Digerdöden, också kallad svarta döden eller den stora döden, var en zoonotisk pandemisk sjukdom under medeltiden som i genomsnitt dödade var tredje person i Europa och i stort sett alla som smittats. Den allmänt accepterade teorin är att digerdöden var ett mycket omfattande utbrott av pest. Namnet "digerdöden" kommer från fornsvenskans digher som betyder ’stor’, belagt första gången på en gotländsk grav från 1300- eller 1400-talet. I andra delar av Europa benämns katastrofen ofta med en ordkombination som inkluderar ordet svart. Kanske syftade detta på någon av de fysiska förändringar som skedde efter att en person hade insjuknat – antingen på bölderna eller på fläckarna som kunde uppträda i ett senare stadium av sjukdomsförloppet. Alla de tre formerna av pest – böldpest, lungpest och blodpest – förekom under digerdöden. Dödligheten i böldpest varierade mellan 30 och 70 procent medan den vid de båda andra formerna var nära nog hundraprocentig. Pesten började i Kina 1334 och spred sig sakta västerut via de handelsvägar som etablerats och som var en länk mellan öst och väst. År 1346 var pesten framme i Egypten och Syrien för att via Krim nå Europa. Våren 1347 anlände pesten till Konstantinopel och på hösten nådde den Messina på Sicilien, troligen tillsammans med två fartyg från Kaffa på Krim.