IAEA: Iran veckor från att ha uran nog till kärnvapen

Irans kärnkraftsprogram inleddes på 1950-talet under shahen Mohammad Reza Pahlavi med hjälp av USA som en del av programmet "Atomer för fred". 1967 stod det första forskningscentret för kärnkraft färdigt i Teheran (Tehran Nuclear Research Center) med en 5 MW forskningsreaktor för höganrikat uran. 1968 undertecknade Iran Ickespridningsavtalet och öppnade därmed för kontroll från Internationella atomenergiorganet (IAEA), och 1973 inrättades Irans atomenergiorganisation för att reglera och utveckla landets kärnteknikindustri, som kom att omfatta alla moment inom uranhanteringen. Amerikanska och västeuropeiska regeringars deltagande i Irans nukleära program fortsatte till revolutionen 1979, som ledde till Mohammad Reza Pahlavis fall. Kontroversen om Irans nukleära program berör i synnerhet frågan om landets underlåtenhet att deklarera känslig anriknings- och upparbetningsteknik till Internationella atomenergiorganet (IAEA). Anrikning kan användas för att producera uran antingen för reaktorbränsle eller, till högre anrikningsnivå, för kärnvapen. Iran säger att deras kärnenergiprogram är fredligt, och hade år 2010 anrikat uran till anrikningsgrader lägre än 5 %, vilket är normalt för bränsle för civila kärnkraftverk. Iran hävdar också att man var tvungen att ta till sekretess sedan amerikanska påtryckningar fått flera av deras nukleära avtal med utländska regeringar att falla igenom. Efter att IAEA:s styrelse rapporterat Irans brott mot sitt avtal om säkerhetskontroll till FN:s säkerhetsråd, krävde rådet att Iran avbryter sin nukleära anrikningsverksamhet. Irans tidigare president Mahmoud Ahmadinejad har dock hävdat att sanktionerna är "olagliga" och införda av "arroganta makter", och att Iran har beslutat att fullfölja kontrollen av sin egen beskrivna fredliga kärnkraftsprogram genom "dess lämpliga rättsliga väg", det internationella atomenergiorganet. Agerandet och utsikterna har framkallat en omfattande internationell aktivitet.