Kina: Ny lag höjer statusen för traditionell medicin

Traditionell kinesisk medicin (kinesiska: 中医 eller 中药学, pinyin: Zhongyi resp. Zhongyaoxue) är ett samlingsnamn för flera sorters traditionella behandlingsformer som har sina rötter i Kina men också är mycket vanliga i andra östasiatiska länder som Japan, Korea och Vietnam. Idag finns dessa behandlingsformer att tillgå i de flesta andra länder, i regel då som alternativ till mer etablerad läkekonst. I Sverige förkortas Traditionell kinesisk medicin vanligen till TKM. Förkortningen TCM från engelskans Traditional Chinese Medicine används också. Läran om kinesisk medicin har sina rötter i böcker som den Gula kejsarens Inre Canon och Treatise on Cold Damage, liksom i kosmologiska begrepp som yin och yang och de fem faserna. Från och med 1950-talet har dessa föreskrifter moderniserats i Folkrepubliken Kina i och med att många anatomiska och patologiska begrepp från evidensbaserad medicin har integrerats. Trots detta återstår många antaganden, bland annat dess modell av kroppen och dess definition av begreppet sjukdom, som inte stöds av modern evidensbaserad medicin. Kliniska studier har hittills funnit blandade bevis för effekten av TKM-behandlingar. TKM:s syn på kroppen lägger liten vikt vid anatomiska strukturer utan identifierar istället ett antal funktionella enheter som sägs reglera matsmältning, andning, åldrande o.s.v. Hälsa upplevs som ett harmoniskt samspel mellan dessa enheter och omvärlden. Sjukdom tolkas som en disharmoni i samspelet. Att ställa diagnos enligt TKM innebär att identifiera mönster av disharmoni. Resultat från pulstagning och tungdiagnostik tas vanligen med i beräkningen.