Opinionsåret: Charlie, DÖ och svensk solidaritet

Årets svenska debatter följde de stora händelserna; den omritade politiska kartan i Sverige, terrorn i Paris och flyktingkatastrofen i Europa.
Men det var också året då debatten debatterades intensivt. Fanns det en begränsande ”åsiktskorridor” som bara tillät vissa åsikter? Tog de borgerliga ledarsidorna ett oroväckande kliv åt höger?

När 2015 inleds är det i ett nytt politiskt landskap. Decemberöverenskommelsen – DÖ i förkortad form – ska ge politisk stabilitet för den rödgröna minoritetsregeringen i turbulenta tider. Men dess korta existens blir föremål för en långlivad debatt.
Flera borgerliga politiker och skribenter vill sätta yxan i överenskommelsen.
”Ge er själva och den svenska demokratin lite upprättelse”, skriver SvD:s Tove Lifvendahl.
Efter DÖ:s död föreslår ledarsidor alternativa samarbetspartners till S om partiet dumpar MP; L, C och MP.

I januari attackeras den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Tolv människor dödas och under parollen ”Jag är Charlie” visar människor stöd för det fria ordet.
Men vem får vara Charlie? Och är Charlie Hebdo bra satir?
”I Sverige skulle Charlie Hebdo aldrig haft en chans. Tvärtom skulle den kvävas i en trång åsiktskorridor”, skriver L-politikern Fredrik Malm.
Mellan DN:s och Aftonbladets chefredaktörer flyger anklagelserna sedan den senare tidningen tagit tillbaka publiceringar av satirteckningar på grund av upphovsrättsliga skäl och den förstnämnda publicerat en debattartikel där två översättare anklagar Aftonbladet för censur.

Mellan kvällstidningarnas ledarsidor rasar en debatt om man man får säga vad man vill i den svenska migrationsdebatten och huruvida det existerar en ”åsiktskorridor”.
Den norske författaren Karl-Ove Knausgård skriver att de svenska ”cykloperna” ser nazism och sexism överallt, i ett debattbråk med svenska författaren Ebba Witt-Brattström.
GP:s David Eberhard skriver att ordet åsiktskorridor har ersatt beskyllningar om att någon är PK. Det är ett universalvapen för att skrämma sin meningsmotståndare, skriver han.

I maj startar Zeliha Dagli i Husby en debatt när hon skriver att ”skuggmän” utövar en ökad social kontroll i svenska förorter.
Hennes bild både bekräftas och bestrids på debattsidorna.
Efter ett svar från Vänsterpartiet, med Rossana Dinamarca i spetsen, om att fundamentalism och ojämställdhet inte bara finns i förorten följer en diskussion om huruvida feministiska V gör kvinnor med rötter i andra länder en otjänst genom ”snällism”.

Debatten om tiggeriets grunder blir en följetång i svenska medier. Den får nytt liv när flera våldsdåd mot tiggare rapporteras, Sverigedemokraterna affischerar en ”ursäkt” riktad till turister i Stockholms tunnelbana och det stora migrantlägret i Sorgenfri i Malmö rivs.
V-politikern Richard Olsson jämför synen på de som sover ute efter rivningen av lägret med de tältande fashionistorna inför släppet av H&M:s designsamarbete med Balmain. Han konstaterar ”att vi lever i ett cyniskt samhälle”.

I en uppmärksammad krönika i Journalisten skrev Andreas Ekström, kulturjournalist på Sydsvenskan, att Göteborgs-Posten, Dagens Industri och Expressen på kort tid gjort betydande högersvängar. Även SvD anklagades under året för att ha svängt kraftigt, och efter tweets från ledarskribenten Per Gudmundson fick SvD:s chefredaktör Fredrik Karén gå ut och dementera att ledarsidan skulle vara rasistisk.

Bör Sverige gå med i Nato? Efter fjolårets ubåtsjakt och Ukrainakonflikt samt den stärkta folkliga opinion för medlemskap i militärsamarbetet får frågan nytt liv 2015.
Flera skribenter, däribland DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, kallar regeringens Natoposition – utanför men samarbetsvilliga – för en farlig balansakt.
I en debattartikel skriver 31 kulturarbetare och debattörer att Sverige bör hålla sig utanför Nato eftersom ”våld löser aldrig några problem”.
Folkbladets ledarskribent Widar Andersson går till angrepp i ett följande blogginlägg och kallar kulturarbetarna för ”diktaturkramare”.

Bespara mig era känslouttryck, skriver Aftonbladets Kerstin Weigl om polisens språk efter Ikea-attacken och mordet på 17-åriga Lisa Holm.
Hon konstaterar att ”känslopjunket” hittat in till myndigheten i form av Facebook-inlägg och presskonferenser där mord beskrivs som galna.
Motreaktionerna väntar inte, varken från före detta poliser eller krönikörer.
Expressens Britta Svensson skriver:
”Vi behöver polisers känslor. De ger en mer sann och sammansatt bild av hur svåra saker hanteras i vårt samhälle. Poliser utan känslor och förmåga att gråta skulle skrämma skiten ur mig.”

Debatterna avlöser varandra i flyktingkatastrofens spår under hösten.
Solidaritetskrav, politiskt oansvar, myndighetslarm och välfärdsstatens kapacitet avhandlas.
Men också bilden av Sverige förändras under hösten, från ”humanitär stormakt” till ”naivt” och sedan ”osolidariskt”.
När regeringen inför åtstramningar i migrationspolitiken, med id-kontroller och tillfälliga uppehållstillstånd, är många skribenter oavsett politisk färg besvikna.
Sveriges asylpolitik är inget att vara stolt över, skriver Expressens Anna Dalhberg. Ett politiskt haveri, konstaterar Aftonbladets Ingvar Persson.

Det blir nästan traditionsenligt gräl om årets julkalender i SVT. Åtminstone de vuxna tittarna känner starkt för ”Historieätarna” i ny tappning för barn.
Tråkigt, o-juligt, snuskigt, drogromantiserande och ojämställt säger kritikerna som i sin tur kallas nymoralister.