Risk för demens högre för boende vid stora vägar

Demens (av latin de 'utan' och mens 'sinne') är ett syndrom (en samling symptom) som innefattar en organisk psykisk störning av högre intellektuella funktioner med försämring av minne och logiskt tänkande, samt personlighetsförändringar och emotionella störningar utan medvetandesänkning. Demens innebär en kognitiv reduktion som är så allvarlig att det innebär en påtaglig eller invalidiserande oförmåga. En mildare kognitiv reduktion benämns lindrig kognitiv störning (mild cognitive impairment, MCI). Demenssjukdomarna räknas globalt till en av de stora folksjukdomarna och ålder är en av de viktigaste riskfaktorerna. Livsstilsfaktorer och utbildningsnivåer är också starka påverkansfaktorer, vilket gör att risknivåerna i olika delar av världen varierar. Enligt den globala samarbetsorganisationen Alzheimer's Disease International, ADI, lever uppskattningsvis 46,8 miljoner människor år 2015 med någon form av demenssjukdom och samhällskostnaderna för detta är beräknade till 818 miljarder dollar. Inom tjugo år beräknas antalet drabbade ha fördubblats. Den största ökningen beräknas ske i låg- och medelinkomstländer. I Sverige beräknades år 2012 omkring 160 000 personer vara drabbade och samhällskostnaden för detta beräknades till cirka 63 miljarder kronor, varav 78 procent föll på kommunerna, fem procent på landstingen och 17 procent på anhöriga. Alzheimers sjukdom och andra svåra kognitiva hjärnsjukdomar brukar kallas "de anhörigas sjukdom" eftersom de närmast anhöriga ofta får ta ett stort ansvar där social isolering och psykisk ohälsa inte är ovanligt. Det går inte att bota en demenssjukdom, utan hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens åtgärder inriktas på att lindra symtom och att på olika sätt kompensera för de funktionshinder som personen drabbas av. . Man kan ge symtomlindrande läkemedel för att mildra sjukdomens förlopp och det finns viss möjlighet att behandla så kallade sekundära sjukdomar som kan leda till demens, till exempel alkoholmissbruk och brist på vitamin B12. Ordet demens kan historiskt härledas till 1700-talets Frankrike med betydelsen "galen" eller "vansinnig". I Sverige är ordet demens belagt första gången 1931. 1977 kom ordet senildement och presenil demens in i svenska språket där ordet senil kommer av latin senilis av senis ("gammal") och syftar på ålderdomlig, ålderdomssvaghet. Senil demens betraktades länge som en oundviklig följd av åldrandet men numera vet man att demens beror på hjärnskador som kan ha orsakats av hundratals olika sjukdomstillstånd. Under senare delen av 1900-talet byttes orden senildemens och presenil demens ut mot orden demens eller åldersdemens och från början av 2000-talet har man internationellt börjat använda begreppet större neurokognitiv störning. I samband med att den amerikanska diagnosmanualen DSM-5 antogs 2013 togs ordet dementia bort och ersattes av major neurocognitive disorder (på svenska kognitiv sjukdom) samt mild neurocognitive disorder (på svenska översatt till lindrig kognitiv funktionsnedsättning). Internationellt talar man ofta om äldre och yngre demenssjuka där brytpunkten brukar ligga vid ca 65 års ålder. Unga demenssjuka är i sig ingen stor grupp, mellan fem och sex procent av totalt antal drabbade, men de har ofta en annan och svårare problematik. Förutom att de är i förvärvsarbetande ålder kan de ha försörjningsansvar för små barn eller tonåringar samt möjligen också ha en partner som är heltidsarbetande. I Sverige beräknas år 2012 ca 9 000 personer vara unga demenssjuka, varav alltså huvuddelen av dem är 60-65 år. I Storbritannien har man nyligen skrivit upp beräkningarna för antalet unga demenssjuka och är procentuellt på ungefär samma nivåer som de svenska beräkningarna.