”Unika fynd” från stenåldern i gammal skånsk våtmark

Neolitikum, yngre stenåldern, är en period i människans forntid. Begreppet bondestenålder som tar fasta på den vanligaste försörjningsformen är en förenkling då det finns neolitiska kulturer som inte vilar på jordbruk. Under den yngre stenåldern etablerades jordbruk och boskapsskötsel. Människan blev mera bofast eftersom jordbruk kräver skötsel av åkrar och lagring av mat kräver större bofasthet. Redan under senare mesolitikum i Norden fanns större relativt fast bebodda basboplatser ofta vid kusten och åmynningar. Befolkningen i ett jordbrukssamhälle ökar snabbt och den tillgängliga energin i matproduktionen ökar kraftigt, men det krävs ökade arbetsinsatser med markberedning, skörd och matberedning, främst att mala och tröska skörden. Den ökade arbetsinsatsen gynnar en befolkningsökning åtminstone till dess att lämpliga jordar som är tillgängliga har tagits i anspråk. Jordbrukets introduktion i Norden har varit omstridd. Neolitiseringen eller införandet av jordbruk har diskuterats under lång tid och fortfarande återstår många frågor. På 1930-talet såg man det som naturligt att det var invandrande jordbrukare som introducerade försörjningsformen. I Danmark fördes på 1950-talet en stor debatt mellan CJ Becker och kvartärgeologen J Troels Smith om jordbruksintroduktionen i Danmark. Troels Smith hävdade att Erteböllekulturen var en jordbrukskultur, se "Ertebøllekultur - bondekultur " I Sverige ägde en samtidig debatt rum mellan Axel Bagge och kvartärgeologen Sten Florin angående den av Florin upptäckta Vråkulturen i Sörmland. Florins tidiga kvartärgeologiska dateringar av Vråkulturen bestreds av Axel Bagge. Idag vet vi att de sydsvenska dateringarna på 1950-talet av tidiga neolitiska fynd var fel och att Florins sörmländska var bättre, men moderna C-14-dateringar har löst problemet. De tidigaste neolitiska fynden i södra Skandinavien är samtida med de sörmländska och vi har inget underlag för att hävda en intern jordbruksutveckling i Sörmland före övriga Skandinavien.

Trattbägarkulturen var den första jordbrukskulturen i Norden. Den omfattade ett relativt stort område, från Nederländerna till Polen samt ända upp till Tröndelag i Norge och Dalälven i Sverige. Området kan uppdelas i flera relativt fristående områden som utvecklades åt olika håll, där nordgruppen avser södra Skandinavien som hade en mycket likartad utveckling och homogen kultur. Till Sverige och övriga delar av södra Skandinavien kom den cirka 4000 f.Kr. Trattbägarkulturen är egentligen två skilda men närbesläktade kulturer, med påtagliga likheter dem emellan men också viktiga olikheter. Den äldre kulturfasen är samtida med tidsperioden tidigneolitikum och den yngre fasen är samtida med den äldre delen av mellanneolitikum. I östra Mellansverige ersätts trattbägarkulturen av den gropkeramiska kulturen vid övergången till mellanneolitikum i hela östra Sverige. I Östergötland och Sörmland finns dock tecken på att de båda kulturerna samexisterat under en period. Under den yngre perioden förekommer Trattbägarkultur endast i södra Sverige. Förhållandet mellan trattbägarkulturen och den gropkeramiska kulturen i östra Sverige påminner om relationen i Danmark mellan den vanliga trattbägarkeramiken och Valby-keramik. När den yngre trattbägarkulturen upphör runt 2900 f.Kr. ersätts den av stridsyxekulturen som, bortsett från enkla primitiva kopior av skafttungepilar i mycket begränsat antal, saknar konkreta likheter med trattbägarkulturen. Begreppet trattbägarkultur skapades av den polske arkeologen Konrad Jażdżewski 1930 som benämning på ett antal likartade kulturer i norra Europa. Jażdżewski delade in trattbägarkulturen i fyra olika geografiska grupper: nord, syd, väst och öst. Då Jażdżewski gjorde sin indelning av trattbägarkulturen var inga trattbägarboplatser kända norr om Skåne. Hembygdsforskaren och folkskolläraren K A Karlinder hade dock sedan början av 1920-talet genomfört utgrävningar i Nyskottet i Altuna socken. Som amatörarkeolog hade dock Karlinder svårigheter att typbestämma materialet. Karlinders arbete uppmärksammades av Axel Bagge som företog undersökningar i Nyskottet från 1934. Bagge klassificerade trattbägarfynden i Nyskottet som "döstida snörkeramik". 1935 undersökte Bagge ytterligare två trattbägarboplatser, Vallby och Rosenlund i Närke. Samma år kom Sten Florin oberoende av Bagge att undersökta två trattbägarlokaler i Södermanland, Östra Vrå och Brokarn, för att 1936 även undersöka ytterligare två boplatser i Sörmland, Mogetorp och Stora Toltorp. Resultaten kom att uppmärksammas av Carl Johan Becker i hans standardverk om tidigneolitisk trattbägarkultur 1948. Internationellt kom dock inte de mellansvenska trattbägarlokalerna att uppmärksammas, främst för att de inte ingick i Jażdżewskis ursprungliga klassificering av trattbägarkulturens olika grupper. Länge var Nyskottet den enda kända trattbägarboplatsen längs Enköpingsåsens sträcking genom Upplands inland. Under revideringsinventeringarna på 1980- och 1990-talen påträffades dock en mängd boplatser längs åsens sträckning norrut. Efter Enköpingsåsens övergång i Gävleåsen har ett antal trattbägarlokaler senare påträffats, bland annat en vid Östa och en boplats i Kallmossen utanför Tärnsjö som undersöktes 2000-2001.

Sarup är en förhistorisk anläggning av typen inhägnade samlingsplatser. Anläggningen är från bondestenåldern, tidig trattbägarkultur och ligger på sydvästra Fyn, Danmark.