Upptäckt kan visa vad som händer när solen slocknar

En vit dvärg är en stjärna som varit normalstor men kollapsat till en dvärgstjärna med mycket liten storlek efter att den gjort slut på sitt kärnbränsle. En typisk vit dvärg har en radie som är 1 procent av solens, men den har grovt räknat samma massa. Detta motsvarar en täthet på cirka 1 ton per kubikcentimeter. Den höga tätheten hos vita dvärgar förklaras av att de består av degenererad materia. Mer specifikt har elektronerna i den vita dvärgens materia blivit degenererade av den höga tätheten. En vit dvärgs största massa bestäms av chandrasekhargränsen, som är ungefär 1,4 solmassor. Över den storleken kan degenerationstrycket inte stå emot gravitationen från den vita dvärgens massa och stjärnan störtar samman till en neutronstjärna eller ett svart hål. Under chandrasekhargränsen hålls materien upp av degenerationstrycket. Solen kommer att sluta som en vit dvärg, eftersom dess massa ligger under chandrasekhargränsen. En vit dvärg kommer efter miljardtals år att ha kylts ner så mycket att den inte längre avger något synligt ljus och antas slutligen bli en svart dvärg. Eftersom universum uppskattas till 13,7 miljarder år, avger även de äldsta vita dvärgarna strålning från temperaturer på några tusen grader.

En planetesimal är en asteroidliknande himlakropp, en byggsten till planeter. De första planetesimalerna upptäcktes 1997. Deras storlek är upp till några kilometer i diameter. Solsystemet har sitt upphov i gas- och stoftmoln, molekylmoln, i Vintergatan. Kollisioner mellan dessa gas- och stoftmoln resulterar i kollaps och stjärnbildning. Runt en nybildad stjärna bildas en skiva av gas och stoft, en protoplanetär skiva, där planeter bildas. Det första steget i planetbildning är samlandet av stoftpartiklarna till kilometerstora planetesimaler. Processen är begränsad till att ta några miljoner år vilket är den protoplanetära skivans livslängd. Efter bildandet av planetesimaler tar gravitationen mellan planetesimalerna över och de kan samlas ihop till protoplaneter och slutligen planeter. Jorden har träffats av många planetesimaler, men vår atmosfär har eroderat bort dessa kratrar.I solsystemet finns planetesimaler kvar från bildandet av planeter i form av kometer, asteroidbältet och Kuiperbältet.