Premiärminister: ”Europa – en mardröm av populister”

Matteo Renzi (Italian pronunciation: [matˈtɛːo ˈrɛntsi]; born 11 January 1975) is an Italian politician who is the serving Prime Minister of Italy since 22 February 2014 and as Secretary of the Democratic Party since 15 December 2013. He was President of the Province of Florence from 2004 to 2009 and Mayor of Florence from 2009 to 2014. At the age of 39 years and 42 days, Renzi became the youngest Italian Prime Minister since unification in 1861, being younger than Benito Mussolini when he took office in 1922 by 52 days. He was also the first person to become Prime Minister as a Mayor. Currently the youngest leader in the G7, Renzi has been described as the de facto leader of the Party of European Socialists, in opposition to Angela Merkel's People's Party; the two leaders are together often referred to as Merkenzi. In 2014 he was ranked as the third most influential person under 40 in the world by the American magazine Fortune, and listed as one of the Top 100 Global Thinkers by Foreign Policy. Since coming to office, Renzi's Government has implemented numerous reforms, including a radical overhaul of the Italian Senate, numerous changes to the electoral system, a relaxation of labour and employment laws with the intention of boosting economic growth, and the abolition of many small taxes.

Dublinförordningen (förordning (EU) nr 604/2013) är en europeisk förordning som fastställer kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat inom Europeiska unionen som är ansvarig för att pröva en asylansökan. Genom Dublinförordningen fastställs att en asylansökan ska prövas, enligt följande prioritetsordning, av medlemsstat där personen (1) redan har familjemedlem, (2) redan har uppehållstillstånd eller visum, (3) först reste in till unionen (första asylland-principen). Om första assylland enligt vissa villkor inte kan hållas ansvarig ska ansökan istället prövas av den stat där personen (4) har uppehållit sig i minst fem månader eller (5) redan har lämnat in sin asylansökan. Syftet med förordningen är att medlemsstaterna på ett effektivt sätt ska kunna bestämma vem som har ansvaret för att pröva en asylansökan, att fastställa rimliga tidsfrister för detta förfarande samt att motverka att asylförfarandena missbrukas genom att ansökningar lämnas in i flera olika medlemsstater. Medlemsstaterna är skyldiga att överta eller återta asylärenden från andra medlemsstater i de fall då de är ansvariga för detta enligt förordningen. Ett särskilt förfarande för övertagande och återtagande av asylärenden fastställs i förordningen. Förordningen påverkar inte skälen till att bevilja asyl; detta regleras av skyddsgrundsdirektivet. Förordningen bygger på den ursprungliga Dublinkonventionen från 1990 och utgör en viktig del av unionens gemensamma asylpolitik och området med frihet, säkerhet och rättvisa. Genom internationella avtal omfattar förordningen även Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. Dublinförordningen är en av unionens mest kända och kontroversiella förordningar. Den har bland annat kritiserats för att snedvrida fördelningen av asylsökande mellan medlemsstaterna och begränsa asylsökandes möjligheter till att få sin asylrätt prövad. Den nuvarande förordningen antogs under 2013 och utgör en omarbetning av den ursprungliga Dublinförordningen från 2003, som i sin tur ersatte Dublinkonventionen från 1990.