Kluvna känslor bland svenskiranska skribenter: ”Ändå VÅR jävla sorg”
Flera svenska journalister och kulturskribenter med bakgrund i Iran beskriver en blandning av lättnad, hopp, oro och förtvivlan över kriget.
”Betyder det här att vi kommer kunna besöka vårt hemland inom en överskådlig framtid? Tanken känns svindlande”, skriver Tara Moshizi i DN.
Hon sörjer alla civila som dött men hoppas få träffa äldre släktingar för första gången sedan hon var barn. Oron stiger när hennes pappa inte svarar i telefon.
Farshid Jalalvand skriver i Sydsvenskan om de 47 åren av oavbrutet förtryck sedan den islamiska revolutionen:
”Människor gick inte ut på gatorna och dansade för att de tycker om att bomber faller över deras städer”, skriver han, utan för att ayatolla Khamenei ”äntligen fick vad han förtjänade”.
Även SR-journalisten Rouzbeh Djalaie skriver om den dubbla sorgen över det förflutna och över Israels och USA:s dödande i dag:
”Det är ändå VÅR jävla sorg”, skriver han på Facebook.
Han kan inte låta bli att glädjas över diktatorns död, även om han hellre hade sett honom inför rätta.
Kulturskribenten Lawen Mohtadi skriver på Facebook om när hon nåddes av nyheten att ayatollan, som hon kallar ”den största bödeln av dom alla”, hade dödats:
”Inte en endaste känsla for genom kroppen. Det enda jag tänkte var: det var det. Och jag tänkte på allt det liv som togs ifrån oss.”
