Arkiv. Annika Ström Melin 2005. (Karin Malmhav / SvD / TT / svd)

Analys: ”Flyktingpolitiken i EU på väg mot ett haveri”

Flera europeiska ledare – bland dem ECB-chefen Mario Draghi, Europeiska rådets ordförande Donald Tusk och franske premiärministern Manuel Valls – går nu ut och varnar för att EU-samarbetet hotas av flyktingkrisen.
”EU:s flyktingpolitik verkar vara nära ett totalt haveri”, skriver Dagens Nyheters Anna Ström Melin i en analys.
”Nästan ingenting fungerar som det var tänkt. I Grekland har till exempel bara en av fem planerade så kallade hot spots, mottaggningscentraler, öppnat. Den humanitära krisen fortgår med andra ord och allt fler barn finns med i  flyktingbåtarna.”
Ström Melin menar att det inte finns något bra svar på frågan om vart människorna på flykt ska ta vägen.
”I framtiden skulle alla människor som söker skydd i EU tas emot vid EU:s yttre gränser och sedan skickas till de olika EU-länderna enligt en särskild fördelningsnyckel för att ansöka om asyl där. En konsekvens av ett sådant system skulle också vara att den nuvarande Dublinförordningen försvinner”, skriver hon.

bakgrund
 
Dublinförordningen
Wikipedia (sv)
Dublinförordningen (förordning (EU) nr 604/2013) är en europeisk förordning som fastställer kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat inom Europeiska unionen som är ansvarig för att pröva en asylansökan. Genom Dublinförordningen fastställs att en asylansökan ska prövas, enligt följande prioritetsordning, av medlemsstat där personen (1) redan har familjemedlem, (2) redan har uppehållstillstånd eller visum, (3) först reste in till unionen (första asylland-principen). Om första assylland enligt vissa villkor inte kan hållas ansvarig ska ansökan istället prövas av den stat där personen (4) har uppehållit sig i minst fem månader eller (5) redan har lämnat in sin asylansökan. Syftet med förordningen är att medlemsstaterna på ett effektivt sätt ska kunna bestämma vem som har ansvaret för att pröva en asylansökan, att fastställa rimliga tidsfrister för detta förfarande samt att motverka att asylförfarandena missbrukas genom att ansökningar lämnas in i flera olika medlemsstater. Medlemsstaterna är skyldiga att överta eller återta asylärenden från andra medlemsstater i de fall då de är ansvariga för detta enligt förordningen. Ett särskilt förfarande för övertagande och återtagande av asylärenden fastställs i förordningen. Förordningen påverkar inte skälen till att bevilja asyl; detta regleras av skyddsgrundsdirektivet. Förordningen bygger på den ursprungliga Dublinkonventionen från 1990 och utgör en viktig del av unionens gemensamma asylpolitik och området med frihet, säkerhet och rättvisa. Genom internationella avtal omfattar förordningen även Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. Dublinförordningen är en av unionens mest kända och kontroversiella förordningar. Den har bland annat kritiserats för att snedvrida fördelningen av asylsökande mellan medlemsstaterna och begränsa asylsökandes möjligheter till att få sin asylrätt prövad. Den nuvarande förordningen antogs under 2013 och utgör en omarbetning av den ursprungliga Dublinförordningen från 2003, som i sin tur ersatte Dublinkonventionen från 1990.
Omni är politiskt obundna och oberoende. Vi strävar efter att ge fler perspektiv på nyheterna. Har du frågor eller synpunkter kring vår rapportering? Kontakta redaktionen