EU-förslag: Centralisera hantering av asylfrågor

Europeiska stödkontoret för asylfrågor är en EU-myndighet vars säte finns i Valetta på Malta. Stödkontoret förkortas EASO efter engelska namnet European Asylum Support Office. Beslut om inrättande togs genom antagandet av förordning (EU) nr 439/2010 den 19 maj 2010 och invigningen skedde den 19 juni 2011. EASO bistår Europeiska unionens medlemsstater i satsningar för att genomföra en mer sammanhållen och rättvis asylpolitik, till exempel genom att hjälpa till med att kartlägga god praxis, anordna utbildning på EU-nivå och förbättra tillgången till korrekt information om ursprungsländerna. Det tillhandahåller även tekniskt och operationellt stöd till medlemsstater som ställs inför ”särskild press” och mottar ett stort antal asylansökningar genom att ställa expertteam i asylfrågor till förfogande och på så sätt bidra till att underlätta för dessa medlemsstaters system. Representanter för Europeiska kommissionen och EU:s medlemsstater ingår i stödkontorets i styrelse. Verkställande direktör Rob Visser ansvarar för den dagliga ledningen av stödkontoret. EASO har ett nära samarbete med de nationella myndigheterna för asylfrågor, FN:s flyktingkommissariat (UNHCR), Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter samt Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex).

Dublinförordningen (förordning (EU) nr 604/2013) är en europeisk förordning som fastställer kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat inom Europeiska unionen som är ansvarig för att pröva en asylansökan. Genom Dublinförordningen fastställs att en asylansökan ska prövas, enligt följande prioritetsordning, av medlemsstat där personen (1) redan har familjemedlem, (2) redan har uppehållstillstånd eller visum, (3) först reste in till unionen (första asylland-principen). Om första assylland enligt vissa villkor inte kan hållas ansvarig ska ansökan istället prövas av den stat där personen (4) har uppehållit sig i minst fem månader eller (5) redan har lämnat in sin asylansökan. Syftet med förordningen är att medlemsstaterna på ett effektivt sätt ska kunna bestämma vem som har ansvaret för att pröva en asylansökan, att fastställa rimliga tidsfrister för detta förfarande samt att motverka att asylförfarandena missbrukas genom att ansökningar lämnas in i flera olika medlemsstater. Medlemsstaterna är skyldiga att överta eller återta asylärenden från andra medlemsstater i de fall då de är ansvariga för detta enligt förordningen. Ett särskilt förfarande för övertagande och återtagande av asylärenden fastställs i förordningen. Förordningen påverkar inte skälen till att bevilja asyl; detta regleras av skyddsgrundsdirektivet. Förordningen bygger på den ursprungliga Dublinkonventionen från 1990 och utgör en viktig del av unionens gemensamma asylpolitik och området med frihet, säkerhet och rättvisa. Genom internationella avtal omfattar förordningen även Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. Dublinförordningen är en av unionens mest kända och kontroversiella förordningar. Den har bland annat kritiserats för att snedvrida fördelningen av asylsökande mellan medlemsstaterna och begränsa asylsökandes möjligheter till att få sin asylrätt prövad. Den nuvarande förordningen antogs under 2013 och utgör en omarbetning av den ursprungliga Dublinförordningen från 2003, som i sin tur ersatte Dublinkonventionen från 1990.