Hemarbete kan öka klyftor: “Är jag inte värd något?”

“Är jag inte värd någonting?”

Den tanken slog muraren Robert Belving när han mitt under brinnande pandemi möttes av en knökfull buss på väg till jobbet. Han berättar om sin upplevelse i en debattartikel i LO-ägda tidningen Arbetet.

“Vi är kreaturen som jobbar, medan andra ligger i sängen och tar möten via Skype”, skriver Belving.
Även om många har flyttat hem sina kontor under våren finns inte den möjligheten för alla. Långt ifrån. En Novusundersökning i början av april visade att bara sju procent av LO:s medlemmar hade jobbat hemifrån under krisen.

Situationen är liknande i USA. Arbetare som lever “från lön till lön” riskerar att få sina liv raserade när inkomsten försvinner. Men för tjänstemän som kan jobba hemifrån i pyjamas kan coronakrisen i slutändan bli “en lustig anekdot för framtiden”, skriver Washington Post.

Den ojämlikheten diskuterar ekonomiprofessorn Nicholas Bloom i en intervju med Vox. Bloom konstaterar att personer med högre inkomst ofta kan jobba hemifrån, medan personer med lägre inkomst helt enkelt kommer att förlora den.

– Så jag tror att det här kommer att öka ojämlikheten, säger han.
Även historien kan ge lärdomar om ämnet. I en text i New York Times tittar historieprofessorn Walter Scheidel tillbaka på tidigare pandemier. När digerdöden hade dödat miljontals människor under 1300-talet rådde brist på arbetskraft. Efterfrågan gjorde att lönegapen och klassklyftorna minskade avsevärt efter krisen.

Även efter andra pandemier har samhällsklyftorna minskat. Men med tiden har alltid maktstrukturerna återvänt.

“Ingen av de här historierna har ett lyckligt slut för massorna”, skriver Scheidel.