Kristna toppar dömer ut svensk Israelpolitik

Ärkebiskop (av grekiska αρχή, arche, "ursprunglig", "förste", och επισκοπος, episkopos, "tillsynsman", "förman"; förkortas ibland ÄB) är en biskop med högre rang än de andra biskoparna inom ett visst område eller en viss kyrka. Ärkebiskopstiteln är normalt knuten till ett ärkestift. Ärkebiskopstiteln förekommer inom den Romersk-katolska kyrkan samt en del av de Östortodoxa och Protestantiska kyrkorna. Om ärkebiskopen har underordnade biskopar (så kallade suffraganer eller suffraganbiskopar), så kallas denne ärkebiskop i bland annat den Romersk-katolska kyrkan och Anglikanska kyrkogemenskapen för metropolit. En sådan metropolit-ärkebiskop kan även ha underordnade ärkebiskopar av historiska skäl (tidigare metropoliter eller en vanlig biskop som fått högre rang historiskt utan att bli metropolit). Området med underlydande biskopars stift inklusive metropolitens ärkestift kallas för kyrkoprovins eller provins. Ibland kan en ärkebiskop vara självständig från andra ärkebiskopar men sakna underlydande biskopar ändå, till exempel Strasbourgs ärkebiskop som lyder direkt under påven och inte under en annan ärkebiskop eller under Frankrikes primas i Lyon (kallad "gallernas primas" sedan år 1079). Först efter 1988 blev Strasbourgs biskopsstift dock ett ärkestift. Ett annat exempel på ett katolskt stift med en biskop som inte lyder under en vanlig ärkebiskop är Stockholms katolska stift som också lyder direkt under påven.En ärkebiskop är en biskop som är primus inter pares – främst bland dem av samma rang – och saknar direkt jurisdiktion över övriga biskopar, men har vissa plikter och rättigheter till översyn över de övriga biskoparna. I princip finns det inget högre ämbete än biskopens inom den kristna kyrkan. På motsvarande sätt är katolska och ortodoxa patriarker i princip jämbördiga fast biskopen av Rom, påven, är primus inter pares; det är åtminstone Östkyrkans inställning till påvedömet. Ärkebiskopsämbetet inrättades vid första konciliet i Nicaea (325). Detta föranleddes av att stiften hade blivit många och i vissa fall stora (även om de med dagens mått mätt var relativt begränsade i omfång).