Ledare: Nationell identitet måste inte vara ett hinder

Nationalism (från fr. nationalisme, av "nation", ursprungligen från latinets nascor, "jag föds") är en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationernas gränser. Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen. Den som bekänner sig till nationalismen benämns nationalist. Nationalismen uppkom i Europa under 1700-talet och ledde under 1800-talet till skapandet av nationalstaterna, som vi känner dem idag. Nationalismen har efter andra världskrigets slut verkat tillsammans med marxism i flera koloniala befrielserörelser. I sin hyllning av historien och fosterlandet kan nationalismen också kopplas till romantiken. Trots denna koppling är nationalismen rationell för sina tillskyndare. Detta eftersom man menar att nationalismens avsikt är att främja ett altruistiskt, oegennyttigt handlande inom nationen. På så sätt anser nationalisterna att nationalismen kan likrikta krafterna och minska friktionerna i samhället och därmed menar man att nationalismen ger en starkt positiv inverkan på samhällsutvecklingen. Nationalismens kritiker hävdar å sin sida att det är just detta som gör nationalismen irrationell, genom att ett starkt hävdande av den egna nationen främjar chauvinism och försvårar fredlig utveckling mellan länder. Skillnaden mellan patriotism och nationalism består i att den förstnämnda alltid är lojal med den hävdvunna statsbildningen och territoriet samt åtminstone i teorin kan kombineras med vilka politiska åsikter och religiösa föreställningar som helst, medan nationalismen är en vidare politisk ideologi med ett skiftande men tydligt samhällsprogram. Nationalismen utgår också vanligen från nationalstaten som ideal, vilket inte patriotism nödvändigtvis gör.