S: Strandskyddet bör luckras upp för glesbygden

Strandskyddet som tillkom 1952 blev en del av den svenska Miljöbalken som tillkom 1999. Strandskyddslagen var en uppföljning av den "fritidsutredning" som presenterats 1938. Begreppet allemansrätt etablerades och med den andra lagstiftade semesterveckan önskade man från myndigheternas sida ta fram åtgärder som kunde underlätta för tätorternas befolkning att komma ut i naturen. Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet, som inte ska missgynnas av exempelvis stängsel, murar, bryggor, golfbanor eller byggnader. Strandskydd råder vid havet och vid insjöar och vattendrag. Skyddet gäller land- och vattenområdet 100 meter från strandlinjen. Länsstyrelserna har möjlighet att utöka detta område upp till 300 meter, vilket har skett till exempel runt stora delar av Mälaren. Inom ett strandskyddsområde får till exempel inte nya byggnader uppföras eller ändras så att de får nya syften. Inga andra anläggningar eller anordningar utföras som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt eller som väsentligen förändrar livsvillkoren för djur- eller växtarter, eller andra åtgärder vidtas som väsentligen förändrar livsvillkoren för djur- och växtarter. Kommunerna och i vissa fall länsstyrelserna kan om det finns särskilda skäl och om det dessutom är förenligt med strandskyddets syften bevilja dispens (strandskyddsdipens) för dessa åtgärder. Dispens kan ges till exempel om den berörda marken redan används som tomt. Strandskyddslagen har sedan 1 juli 2009 justerats och är föremål för mycken debatt. Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen med flera anser att de utökade dispensmöjligheterna är ett hot mot djur och friluftsliv.