Stiglitz: Trump går emot upplysningens ideal

Upplysningstiden, även kallad upplysningen, var en kulturhistorisk rörelse i Europa under 1700-talet. Med rötter i senare delen av 1600-talet, blev det en stark rörelse i början av 1700-talet, med slutpunkt kring år 1800. Kulmen nåddes i Frankrike under Voltaire och encyklopedisterna. Livskraften hämtades från naturvetenskapens framsteg och den åtföljande trovärdighetskrisen för den kristna religionen. Vetenskapernas nya universum, upplysningstidens filosofi, tycktes oförenligt med den gamla ”av Gud givna ordningen”. I stället för den uppenbarade religionen vände man sig till deism och naturlig religion. En allt radikalare religionskritik och en allt starkare strävan efter samhällsförändringar nådde sin höjdpunkt i den franska revolutionen (1789–1799). Upplysningens viktigaste idé var tron på människans förnuft. ”Alla människor är kapabla att tänka själva”, menade man. Därför ska man inte okritiskt tro på sådant som makthavare och andra auktoriteter hävdar. Man behöver inte ens tro på det som olika kyrkor lär ut och det som prästerna predikar. En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan. Rationalismen präglade upplysningen (Descartes, Hobbes och Spinoza) och den var i sin tur i motsats till empirism (John Locke). Mot slutet av 1700-talet uppstod romantiken som en reaktion mot upplysningen.