Den svenska strategin för att möta coronakrisen har varit ett ämne för flera krönikor de senaste dagarna.
Sanna Rayman skriver i Altinget om Ulf Kristerssons ovilja att kritisera regeringens och Folkhälsomyndighetens arbete när det gäller smittspridningen. Hon tror att det har sin grund i den konsensuskultur som råder i Sverige, särskilt i kristider.
”Vad gör det med ansvarsutkrävandet efter coronakrisen?” undrar Rayman.
I obundet moderata SvD skriver Paulina Neuding en ledarkrönika om den svenska auktoritetstron. Ivern i många svenskar att försvara myndigheternas agerande påminner om ”nationalchauvinism”, hävdar Neuding.
Andreas Johansson Heinö är inne på liknande tankar i en krönika i Sydsvenskan, där han kritiserar många svenskars inställning att vi alltid är lite bättre än andra.
”Föreställningen att vår kultur är mer rationell och förnuftsbaserad, vilket ju ytterst är vad detta handlar om, är intellektuellt stötande.”