Anna Marie Rongione ropade sin sons namn, men fick inget svar. När hon klev in i hemmet i Philadelphia upptäckte hon att både sonen Anthony och hyresgästen var döda. Det skriver Huffington Post i ett långt reportage.

Spåren ledde till ett motorcykelgäng och Anthonys egen läkare William O’Brien III, som länge hade varit en framgångsrik och omtyckt läkare i området.

FBI:s utredningar visade att läkaren, som i reportaget kallas ”Dr Opioid”, slussade tunga droger till den kriminella världen. Tidningen berättar om en ”ovanlig, avslöjande glimt” av den mörka delen av läkemedelskedjan.

Läs hela reportaget via länken nedan.

Efter tio år i Frankrike kallades Gulbahar Haitiwaji tillbaka till Kina, där hon tidigare jobbat för oljebolag, med förevändning om att hon behövde signera papper inför sin kommande pension.

Kort därefter fördes hon till en polisstation, och då förstod hon att någonting inte stod rätt till. I ett förhörsrum visade en polisman upp en bild på Haitiwajis dotter hållandes i en flagga som förbjudits av Kina, men som är symboliskt viktig för den muslimska minoritetsgruppen uigurer.

”Din dotter är en terrorist!”

I ett långt reportage i The Guardian berättar Gulbahar Haitiwaji om när hon i över två år satt i ett ”omskolningsläger” för den förtryckta minoritetsgruppen, och om den kinesiska regimens försök att hjärntvätta henne.

Läs reportaget i länken nedan.

Donald Trumps agerande som politisk ledare har flera likheter med fascistiska ledare i historien, men skiljer sig också på ett antal avgörande punkter. Det skriver historikern Timothy Snyder i en essä i New York Times.

Trump har precis som fascistiska ledare utmålat sig själv som sanningens enda källa, skriver Snyder. Steg för steg har presidenten undergrävt sanningen så till den grad att hans anhängare till slut accepterade ”den stora lögnen”: att Trump var den rättmätige vinnaren i presidentvalet.

Den stora skillnaden var att Trump aldrig hade något ideologiskt projekt, samt att han saknade stöd av militären. Men faran är långt ifrån över bara för att Joe Biden blir ny president, skriver Snyder.

”USA kommer inte överleva den här stora lögnen bara för att lögnaren inte längre har någon makt.”

Läs texten via länken nedan.

”Titanic”-skådespelaren Kate Winslet var ”inte redo” för kändisskapet, berättar hon i en intervju med WTF Podcast. Efter storfilmen, som hade premiär 1997, utsattes hon för mobbning och fysisk granskning i brittiska medier. Hon menar att hon fick mycket kritik under den tiden.

– Jag minns bilar, bilar fulla med brittiska fotografer som fotograferade mig när jag gick ut för att köpa mjölk och en tidning, och det var bara konstigt. Det var som natt och dag från en dag till en annan.

Händelserna fick Winslet att strategiskt tacka nej till storfilmer, i stället valde hon att göra mindre filmer eftersom hon ”fortfarande lärde sig att skådespela”.

Lyssna på hela intervjun via länken nedan.

Halima Aden har frontat modetidningen Vogues förstasida, gått på catwalken för Max Mara och gjort kampanjer för Rihannas skönhetsmärke Fenty Beauty.

23-åringen som föddes i ett flyktingläger i Kenya slog igenom som den första supermodellen i världen som bär hijab. I november förra året valde hon att lägga karriären på hyllan – den var inte längre kompatibel med hennes muslimska tro.

– Min karriär på var på topp men jag var inte lycklig, säger hon i en intervju med BBC.

Läs hela intervjun via länken nedan.

Den nya svenska serien ”Tunna blå linjen” som har premiär i helgen är en polisserie ”utöver det vanliga”. Det skriver Aftonbladets Karolina Fjellborg i en recension. Hon kallar skildringen av polisstyrkan i Malmö för ”en urban samtidsberättelse”, som på många sätt sticker ut från många tidigare svenska polisserier.

”En stark start på det svenska tv-dramaåret.”

Sydsvenskans Malin Krutmeijer menar även hon att tittarna bjuds på en hel del bra. Manuset är välskrivet, dialogerna är mycket bra och Malmö är vackert filmat trots att det ”skildras ur några polisers dystra synvinkel”.

Helhetsintrycket är däremot att det är ”väldigt synd om polisen”, skriver hon.

”Allmänheten framställs som en enda stor klagokör, och om polisen gör fel är det på regeringens dumma uppdrag eller för att de pressats för hårt.”