”Varför kan Maria Butina inte få en dejt?” Frågan får sällskapet runt bordet att stelna till. Alla andra vet att den unga ryska kvinnan dejtar bordsgrannen, den dubbelt så gamle Paul Erickson, en organiserad republikan som har goda kontakter i den amerikanska vapenlobbyn NRA.

Marina Butinas vän, Elena Nicolaeou, beskriver scenen i en lång artikel i Refinery29 där hon skildrar vänskapen med ryskan.

I dag är Maria Butina utpekad som spion och dömd till fängelse. Hon har erkänt att hon försökt knyta kontakter med högt uppsatta personer i NRA och inom Republikanerna.

Men är Marina en spion som förfört Paul? Är hon en syndabock? Eller är Paul hjärnan bakom decennier av politiskt ränksmideri?

Läs texten i länken nedan.

Medierapporteringen om missionären John Allen Chaus död på den avlägsna ön Norra Sentinel i Bengaliska viken var stötande, skriver Kate Harris i en essä i The Walrus.

Trots att Chau riskerade stammens liv genom sin resa till ön behandlades hans död som en tragedi. Han beskrevs som en nyfiken äventyrare när han i stället borde ha fördömts för de risker han utsatte stammen för, skriver Harris som menar att det finns platser vi inte bör resa till.

”När det görs dåligt berövar turismen människor som vill vara ifred deras värdighet och deras mänsklighet”, skriver hon.

Läs texten via länken.

Läkemedelsjättarna har börjat rikta in sig på influencers på Instagram för att nå ut med sina produkter. I flödena på sociala medier syns reklam för allt från bröstimplantat och botox till psoriasismedel.

Men den amerikanska lagstiftningen på området är svag och utgörs i princip av riktlinjer, skriver Vox i ett långt reportage som granskar de etiska aspekterna. Ett läkemedelsbolag skulle kunna stämmas om viktig information saknas på en produkt då det kan innebära en risk för patientskador men vem bär ansvaret i vad som beskrivs som ”reklamens svarta hål”?

Läs texten i länken nedan.

Den nederländska öljätten Heineken slår sig för bröstet med att man gör social och ekonomisk skillnad i Afrika – ”Heineken is helping”, heter det. Men avslöjanden om sexuella övergrepp och låga löner målar upp en annan bild av det europeiska bolaget som har en 80-årig historia på kontinenten, skriver The Guardian.

Reportern Oliver van Beeman har granskat Heineken i sex år, ända sedan han började skriva om arabiska våren i Tunisien och upptäckte de nära banden mellan ölproducenten och den kleptokratiska familj som då hade styrt landet i nästan 25 år.

Läs texten i länken nedan.

Huvudpersonen June i succéserien ”The Handmaid’s Tale” är en hjältinna. Det säger skådespelaren Elisabeth Moss, som spelar June, i en intervju med Vogue.

– Jag tycker att det är väldigt intressant – frågan om hur du skulle agera i hennes position? Vad skulle du göra? Vilken typ av hjälte skulle du bli?

Moss berättar också om uppväxten med sina föräldrar som är scientologer, om sin första roll som Sandra Bullocks dotter och om hur hon hellre äter hämtmat än går till baren.

Läs intervjun via länken nedan.

Författaren Suzanne Brøgger, som är en frispråkig feministikon som många generationer människor söker råd av, håller fast vid sin kritik mot kärnfamiljen, berättar hon i en längre intervju med TT.

Att Brøgger är lyckligt gift, och har en vuxen dotter, betraktades av somliga som ett svek från ikonens sida:

– Fast som jag ser det finns det inga alternativ som är problemfria, säger hon.

Brøgger är aktuell med den självbiografiska romanen ”Koral” som är förkortad version av hennes tre tidigare romaner: ”Crème Fraiche”, ”Ja” och ”Transparence”.

Läs hela intervjun via länken nedan.

Med braksuccéer som ”Sömnlös i Seattle” och ”När Harry träffade Sally” blev Meg Ryan en av världens största filmstjärnor på 1980- och 1990-talet. Men sedan omkring 15 år tillbaka är hon borta från rampljuset.

I en intervju med New York Times Magazine talar Ryan om varför hon lämnade Hollywood. Den utlösande faktorn blev fiaskot med den erotiska thrillern ”In the cut” år 2003. Det fick skådespelaren och Hollywood att känna att de var klara med varandra.

– Jag tror det var en ömsesidig skilsmässa, säger hon.

Läs intervjun via länken nedan.

Silvana Imams nya album ”Helig moder” hyllas av landets recensenter med genomgående höga betyg. ”Tack”, skriver Göteborgs-Postens Alejandra Cerda, som anar blinkningar till artister som Beyoncé och Björk.

”Texterna är som alltid mer än rapmusik, albumet är kvinnohistoria”, skriver Cerda, och ger albumet betyget fyra av fem.

Sveriges Radios Matilda Källén ger samma betyg till albumet, som hon tycker var väl värt väntan.

”Framtoningen är mjukare, men med både kraft och sällan sinande flow – en balans som saknats på tidigare album”, skriver hon.

Läs recensionerna i länkarna nedan.

Duon Björn Stein och Måns Mårlinds film ”Eld & lågor” är snygg och underhållande, skriver Kulturnyheternas recensent Fredrik Sahlin. Däremot kan Sahlin inte blunda för att manuset dras med en del problem.

”Manuset, hur gulligt och livsbejakande det än är, har sina brister, är bitvis lite för tydligt konstruerat, bitvis för forcerat, rollfigurerna lite platta”, skriver han.

Filmen är verklighetsbaserad om förbjuden kärlek i tivolimiljö.

”Det är fantasieggande och vackert, men formen har fått gå före innehållet”, skriver TT:s recensent som också tycker att manuset känns tunt och torftigt även om filmduon använder hela sin arsenal av lekfulla filmgrepp.

Kulturnytts recensent Jenny Teleman är inte eld och lågor inför filmen. Enligt henne är filmen ett sagoslott med en ren rekvisitafest.

Läs recensionerna i länkarna nedan.

Maria Svelands nya roman ”Gråleken” handlar om Julia och Jesper som bestämmer sig för att åka på semester till den ensliga danska ön Anholt med sin bebis i ett försök att rädda sitt förhållande.

”Det är fruktansvärt, på mer än ett sätt. Inte bara verkar det hemskt för de två huvudpersonerna, det är också i det närmaste outhärdligt för mig som läser”, skriver Sydsvenskans Marie Pettersson i sin recension.

Hon skriver att boken är ”förvånansvärt långtråkig” och att det är oklart vad Sveland vill ha sagt med den.

Inte heller Expressens Gunilla Brodrej är imponerad. Hon konstaterar att man förvisso vill veta hur det går, men att hon lägger ifrån sig boken med en känsla av ”jasså, var det inte mer?”.

”Kvar dröjer sig inte så mycket mer än minnet av några grafiska sexscener, en bebis som söker bröstvårtan och ett visst sug att resa till Anholt och dricka vin”, skriver hon.