”Gemensam flyktingpolitik – en ödesfråga för EU”
Det räcker inte att bara nå samsyn i frågor som rör avvisningar av personer utan skyddsskäl och bättre kontroll av EU:s bättre gräns, utan det behövs också en gemensam invandringspolitik i EU, skriver SvD:s Victoria Seemann i en ledare.
Seemann skriver att det är osannolikt att länder som Polen och Ungern – som inte velat ta emot några flyktingar alls – plötsligt accepterar EU-parlamentarikern Cecilia Wikströms (L) förslag. Förslaget går ut på att varje land ansvarar för en andel baserad på BNP och befolkningsmängd.
”Utan en gemensam lösning för invandringen finns en stor risk att farhågorna om ett ’fort Europa’ besannas.”
Läs också:
bakgrund
Dublinförordningen
Wikipedia (sv)
Dublinförordningen (förordning (EU) nr 604/2013) är en europeisk förordning som fastställer kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat inom Europeiska unionen som är ansvarig för att pröva en asylansökan. Genom Dublinförordningen fastställs att en asylansökan ska prövas, enligt följande prioritetsordning, av medlemsstat där personen (1) redan har familjemedlem, (2) redan har uppehållstillstånd eller visum, (3) först reste in till unionen (första asylland-principen). Om första assylland enligt vissa villkor inte kan hållas ansvarig ska ansökan istället prövas av den stat där personen (4) har uppehållit sig i minst fem månader eller (5) redan har lämnat in sin asylansökan.
Syftet med förordningen är att medlemsstaterna på ett effektivt sätt ska kunna bestämma vem som har ansvaret för att pröva en asylansökan, att fastställa rimliga tidsfrister för detta förfarande samt att motverka att asylförfarandena missbrukas genom att ansökningar lämnas in i flera olika medlemsstater. Medlemsstaterna är skyldiga att överta eller återta asylärenden från andra medlemsstater i de fall då de är ansvariga för detta enligt förordningen. Ett särskilt förfarande för övertagande och återtagande av asylärenden fastställs i förordningen. Förordningen påverkar inte skälen till att bevilja asyl; detta regleras av skyddsgrundsdirektivet. Förordningen bygger på den ursprungliga Dublinkonventionen från 1990 och utgör en viktig del av unionens gemensamma asylpolitik och området med frihet, säkerhet och rättvisa. Genom internationella avtal omfattar förordningen även Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz.
Dublinförordningen är en av unionens mest kända och kontroversiella förordningar. Den har bland annat kritiserats för att snedvrida fördelningen av asylsökande mellan medlemsstaterna och begränsa asylsökandes möjligheter till att få sin asylrätt prövad. Den nuvarande förordningen antogs under 2013 och utgör en omarbetning av den ursprungliga Dublinförordningen från 2003, som i sin tur ersatte Dublinkonventionen från 1990.
Omni är politiskt obundna och oberoende. Vi strävar efter att ge fler perspektiv på nyheterna. Har du frågor eller synpunkter kring vår rapportering? Kontakta redaktionen