Wallström vill ha in Afrika i säkerhetsrådet

FN:s säkerhetsråd eller Säkerhetsrådet (engelska Security Council, SC, franska Conseil de sécurité) är ett av Förenta nationernas sex huvudorgan. Dess uppgifter, organisation och befogenheter regleras av FN-stadgans kapitel 5, där det står att rådet i första hand har ”upprätthållande av internationell fred och säkerhet” till sitt ansvar. Säkerhetsrådet har mycket stor makt i FN. De fem permanenta medlemmarna (P5) har vetorätt i alla beslut i säkerhetsrådet. Dessa fem är Kina, USA, Frankrike, Storbritannien och Ryssland, före detta Sovjetunionen. Sammanlagt ingår femton stater, och de som inte är ständiga väljs av generalförsamlingen vartannat år, så att fem stater ersätts varje år. Samtliga medlemsstater måste ha en ständig representant i New York, där rådet sammanträder i ett särskilt sammanträdesrum i FN-högkvarteret i New York. Antalet sammanträden varierar kraftigt från ett år till ett annat: 1959 hade rådet endast ett par möten medan 1947 och 1993 omkring 170 möten. Ett möte varar i regel i flera dagar. Enligt stadgan har Säkerhetsrådet bl.a. till uppgift att utreda hot och brott mot freden, upprätthålla freden i världen, ge rekommendationer hur oroligheter bäst dämpas, att råda medlemsstaterna om ekonomiska eller andra sanktioner, att besluta om militära insatser, att rekommendera nya medlemsstater till FN, och att föreslå generalsekreterare för val i generalförsamlingen. Säkerhetsrådets resolutioner föranleds av initiativ av någon medlem i rådet vid hot eller brott mot freden, som leder till slutna konsultationer och sist ett formellt öppet möte där ett förslag antas eller avslås med handuppräckning. För att en resolution ska antas krävs dels att ingen permanent medlemsstat lägger in sitt veto, dels att minst nio av medlemsstaterna stöder förslaget. Säkerhetsrådets fredsbevarande operationer är en central funktion, och till sitt förfogande har rådet även ett militärt stabsutskott. Det är alltså Säkerhetsrådet som organiserar FN:s trupper och militära observatörer som är förlagda i oroliga områden (FN-stadgan, kap. 6–7), även om Generalsekreteraren upprättat några, till exempel UNEF I av Dag Hammarskjöld 1956 genom en kontroversiell omtolkning av stadgan. Dessutom har Säkerhetsrådet flera kommittéer, ständiga och tillfälliga, och internationella krigstribunaler. Den stat som flitigast använt sin vetorätt var fram till 1984 Sovjetunionen, efter år 1984 är det USA.[källa behövs]

The United Nations Security Council (UNSC) is one of the six principal organs of the United Nations and is charged with the maintenance of international peace and security as well as accepting new members to the United Nations and approving any changes to its United Nations Charter. Critics of the council often describe it as an undemocratic international body, and argue it fails its principal task, mainly because of the veto power granted to only five of its members—Russia, the United Kingdom, France, China, and the United States. Its powers include the establishment of peacekeeping operations, the establishment of international sanctions, and the authorization of military action through Security Council resolutions; it is the only UN body with the authority to issue binding resolutions to member states. The Security Council held its first session on 17 January 1946. Like the UN as a whole, the Security Council was created following World War II to address the failings of another international organization, the League of Nations, in maintaining world peace. In its early decades, the body was largely paralysed by the Cold War division between the US and USSR and their respective allies, though it authorized interventions in the Korean War and the Congo Crisis and peacekeeping missions in the Suez Crisis, Cyprus, and West New Guinea. With the collapse of the Soviet Union, UN peacekeeping efforts increased dramatically in scale, and the Security Council authorized major military and peacekeeping missions in Kuwait, Namibia, Cambodia, Bosnia, Rwanda, Somalia, Sudan, and the Democratic Republic of Congo. The Security Council consists of fifteen members. The great powers that were the victors of World War II—Russia, the United Kingdom, France, China, and the United States—serve as the body's five permanent members. These permanent members can veto any substantive Security Council resolution, including those on the admission of new member states or candidates for Secretary-General. The Security Council also has 10 non-permanent members, elected on a regional basis to serve two-year terms. The body's presidency rotates monthly among its members. Security Council resolutions are typically enforced by UN peacekeepers, military forces voluntarily provided by member states and funded independently of the main UN budget. As of 2013, 116,837 peacekeeping soldiers and other personnel are deployed on 15 missions around the world. Evaluations of the Security Council's effectiveness are mixed, and calls for its reform predate the body's first meeting; however, little consensus exists on how its structure should be changed.