”Sverige har fel om asylsökande, Tyskland rätt”

Eurodac är en databas över fingeravtryck från alla personer över fjorton år som sökt asyl i någon av Europeiska unionens medlemsstater samt Island, Norge och Schweiz som inte är med i EU men anslutna till Dublinförordningen. Databasen inrättades den 15 januari 2003. Syftet med Eurodac är att kunna tillämpa Dublinförordningen effektivt. Genom Eurodac kan medlemsstaterna kontrollera om en asylsökande redan har fått sitt ärende prövat i en annan medlemsstat. Detta för att hindra att en asylsökande söker asyl i flera olika medlemsstater, så kallad asylshopping. Om det vid kontroll mot Eurodac visar sig att en person redan har sökt asyl eller lämnat fingeravtryck efter inresa utan tillstånd i ett annat deltagande land kan personen överföras dit i enlighet med principen om första asylland. Om en person redan har fått uppehållstillstånd i ett land som innefattas av Dublinförordningen blir personen istället avvisad eller utvisad till det landet. Det inträffar att asylsökande förstör sina fingertoppar för att undgå att hittas i Eurodac. Det har diskuterats om åldersgränsen för att läggas in i registret skulle sänkas med hänsyn till det ökade antalet ensamkommande barn.

Dublinförordningen (förordning (EU) nr 604/2013) är en europeisk förordning som fastställer kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat inom Europeiska unionen som är ansvarig för att pröva en asylansökan. Genom Dublinförordningen fastställs att en asylansökan ska prövas, enligt följande prioritetsordning, av medlemsstat där personen (1) redan har familjemedlem, (2) redan har uppehållstillstånd eller visum, (3) först reste in till unionen (första asylland-principen). Om första assylland enligt vissa villkor inte kan hållas ansvarig ska ansökan istället prövas av den stat där personen (4) har uppehållit sig i minst fem månader eller (5) redan har lämnat in sin asylansökan. Syftet med förordningen är att medlemsstaterna på ett effektivt sätt ska kunna bestämma vem som har ansvaret för att pröva en asylansökan, att fastställa rimliga tidsfrister för detta förfarande samt att motverka att asylförfarandena missbrukas genom att ansökningar lämnas in i flera olika medlemsstater. Medlemsstaterna är skyldiga att överta eller återta asylärenden från andra medlemsstater i de fall då de är ansvariga för detta enligt förordningen. Ett särskilt förfarande för övertagande och återtagande av asylärenden fastställs i förordningen. Förordningen påverkar inte skälen till att bevilja asyl; detta regleras av skyddsgrundsdirektivet. Förordningen bygger på den ursprungliga Dublinkonventionen från 1990 och utgör en viktig del av unionens gemensamma asylpolitik och området med frihet, säkerhet och rättvisa. Genom internationella avtal omfattar förordningen även Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. Dublinförordningen är en av unionens mest kända och kontroversiella förordningar. Den har bland annat kritiserats för att snedvrida fördelningen av asylsökande mellan medlemsstaterna och begränsa asylsökandes möjligheter till att få sin asylrätt prövad. Den nuvarande förordningen antogs under 2013 och utgör en omarbetning av den ursprungliga Dublinförordningen från 2003, som i sin tur ersatte Dublinkonventionen från 1990.