Industrins krav: Högre lön och kortad arbetstid

Arbetarrörelsen i Sverige har anor tillbaka till åtminstone 1850-talet, då arbetarna började organisera tidigare spontana hungerupplopp till strejker och därmed började agera som en autonom grupp. Fackföreningar i modern bemärkelse uppkom under 1870-talet. En händelse som brukar ses som central i den tidiga arbetarrörelsen i Sverige är August Palms föreläsning "Hvad vilja Social-Demokraterna?" på hotell Stockholm i Malmö 6 november 1881. Fem år därefter, 1886, bildades Sveriges första fackförbund, Svenska Typografförbundet, och senare samma år Svenska Postmannaförbundet. Arbetarrörelsen kom snart att delas i en facklig och en politisk del. Central för den fackliga rörelsen är Landsorganisationen, ofta förkortad LO, som bildades 1898 med syftet att organisera alla fackförbund i en central organisation. Vid sidan av bildades 1889, främst av fackföreningar, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP). Så kallad kollektivanslutning av fackföreningsmedlemmar till Socialdemokraterna skapade nära band mellan organisationerna. Dessa två organisationer har alltsedan 1900-talets inledning dominerat arbetarrörelsen i Sverige, och i mångt och mycket även det allmänna politiska och fackliga klimatet. Ibland räknas även den konsumentkooperativa rörelsen in i arbetarrörelsen, då den tillsammans med den fackliga och politiska grenen benämns arbetarrörelsens "tre ben". Tillsammans med närstående organisationer såsom Arbetarnas bildningsförbund (ABF), hyresgästföreningen och bostadskooperativa HSB kom de att dominera organisationssverige och bidra till att etablera en socialdemokratisk hegemoni i det svenska samhället. Från 1930-talet har SAP varit det i särklass mest inflytelserika politiska partiet i Sverige. Centralt för dess inverkan på det svenska samhället är företeelser som den svenska modellen, folkhemmet och miljonprogrammet men även en i förhållande till den tidiga rörelsen avtagande arbetarinriktad kritik mot monarkin och kapitalismen. Vänstersocialistiska, syndikalistiska och kommunistiska partier och fackföreningar har ständigt utmanat från vänster men hittills aldrig på allvar hotat den socialdemokratiska dominansen.