Linde om Poltavautspel: ”Dra inte för stora växlar”

Slaget vid Poltava var ett fältslag som utkämpades vid staden Poltava i dagens Ukraina den 28 juni 1709 (enligt den svenska kalendern; 27 juni enligt den julianska och 8 juli enligt den gregorianska). Det var den största och mest avgörande drabbningen under stora nordiska kriget och stod mellan en svensk armé under befäl av fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld och en rysk armé under befäl av tsar Peter I. Under loppet av sex år i krigets inledande skede hade kung Karl XII och stormaktsriket Sverige besegrat nästan samtliga deltagare i anfallsförbundet mot riket, som inledningsvis bestod av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland. Det senare under tsar Peter I:s styre var det enda som fortfarande var obesegrat. Karl XII valde därför att under hösten 1707 invadera Ryssland och marschera mot Moskva med en stor svensk armé. Fälttåget komplicerades dock av hårda väderförhållanden och av att ryssarna tillämpade den brända jordens taktik och överraskningsanfall, vilket tvingade Karl XII att avbryta sin marsch mot Moskva och i stället marschera söderut för att med hjälp av zaporizjakosackernas ledare Ivan Mazepa kunna etablera goda vinterkvarter i Lillryssland. Fram mot våren 1709 inledde Karl XII en mycket kostsam belägring av den befästa staden Poltava på den västra sidan av floden Vorskla. För att undsätta Poltava korsade Peter I floden i mitten av juni med en stor rysk armé till den svenska sidan av Vorskla. Den 17 juni insjuknade Karl XII till följd av en skottskada i foten och överlämnade befälet över den karolinska armén till Carl Gustaf Rehnskiöld. Trots sin skada ville Karl XII inte försumma ett tillfälle att ta upp striden med tsaren och beordrade att armén skulle gå till anfall den 28 juni. På grund av dålig rekognoscering och oordning i befälsföringen under anfallet blev konsekvenserna att omkring en tredjedel av den svenska huvudstyrkan förlorades före den avgörande drabbningen mot den ryska huvudstyrkan. Den svenska huvudstyrkan förintades och Karl XII retirerade med resten av sin armé söderut till floden Dnepr, som både kungen, Mazepa och ett par tusen svenskar och kosacker korsade och därmed lyckades undkomma ryssarna och etablera sig i Osmanska riket. Resten av den karolinska armén tvingades att kapitulera inför den ryska övermakten vid byn Perevolotjna den 1 juli 1709. Slaget vid Poltava, liksom den påföljande kapitulationen, slutade i en avgörande seger för Ryssland och blev den största militära katastrofen i Sveriges historia. Det markerade en vändpunkt i krigets fortsättning till förmån för anfallsförbundet mot Sverige, som till följd av slaget återuppväcktes och med förnyad kraft anföll det försvagade svenska riket på flera fronter. Slaget kom därmed att symbolisera början på Sveriges slutgiltiga nederlag i kriget och slutet för Sveriges tid som stormakt i norra Europa, en position som efter kriget övertogs av kejsardömet Ryssland. Slaget är därför av avgörande betydelse i såväl Sveriges som Rysslands och Ukrainas historia.