”Medioker fegis” – därför vänder sig ryska ultranationalister mot Putin

I slutet på juni krävde den ryske nationalisten Igor ”Strelkov” Girkin – dömd i Nederländerna för att vara ansvarig för nedskjutningen av flygplanet MH17 –tillsammans med sällskapet Ryska Patrioter, att Vladimir Putin skulle lämna över makten om han inte klarade av att vinna kriget.

Kort därefter kallade han den ryske presidenten för en ”medioker fegis” på meddelandetjänsten Telegram.

Nu är Igor Girkin gripen, åtalad för att ha ”uppmanat till extremisthandlingar”. Han riskerar fem år i fängelse.

– Det var en stor grej att han åkte dit. För han var en idol hos de ryska monarkistiska nationalisterna, säger Tova Höjdestrand, socialantropolog vid Lunds universitet som har forskat bland annat om rysk nationalism.

När Vladimir Putin inledde annekteringen av Krym i februari 2014 var den tidigare underrättelseofficeren Igor Girkin central. Själv har han påstått att han var så central att det var hans övertalning som till slut fick Putin att ta steget.

Girkin, under sitt nom de guerre Strelkov (ungefär: skytten) agerade befälhavare för de ryska styrkorna och deltog personligen i striderna.

Efter invasionen blev Igor Girkin ”försvarsminister” i Folkrepubliken Donetsk, som ockupanterna själva kallade området. Han tvingades återvända till Ryssland efter att proryska styrkor i skjutit ned passagerarplanet MH17 och dödat samtliga 298 personer ombord.

Girkin har senare medgett sin inblandning, men hävdat att han inte personligen ”tryckte på knappen”.

Tillbaka i Ryssland gjorde sig Igor Girkin ett namn som en av landets mest framträdande nationalistiska agitatorer och krigsbloggare. Han har varit en ivrig förespråkare av en fullskalig invasion av Ukraina och, efter att en sådan inleddes, att kriget ska utvidgas bland annat via en fullskalig mobilisering av det ryska samhället.

Men allt eftersom att framgångarna efter invasionen 2022 uteblev har Girkin, precis som många andra extrema ryska nationalister, blivit allt mer kritiska mot Putin och Kreml. Hans gripande beskrivs nu som ett sätt för presidenten att markera att gränsen är nådd.

Igor Girkins gripande är talande.

För Vladimir Putin är själv rysk nationalist, åtminstone i handling. Men hans relation till de nationalistiska rörelserna i hemlandet har varit kluven.

– Under hans första tid vid makten växte ett slags rysk-etnisk nationalism fram, med rent fascistiska drag. Den har han bekämpat, men han har också tagit över delar av deras ideologiska arv, säger Jakob Hedenskog vid Utrikespolitiska institutets Centrum för Östeuropastudier.

– Ryssland har blivit allt mer auktoritärt och är nu en diktatur. Det betyder visserligen att det inte får finnas reella politiska alternativ till den sittande makten, men samtidigt suger presidentmakten upp de alternativa idéströmningar som finns, och gör dem till sina egna.

Ett exempel är de omtalade lagar mot att sprida ”HBTQ-propaganda” som Putin skrev under 2013.

– När homofobicensuren kom var det många som sa ”jaha, är han homofob?” men det var det egentligen ingen som trodde. Det finns inget som tyder på att han överhuvudtaget bryr sig om homosexuella, säger Tova Höjdestrand.

Istället, menar hon, handlade det om spela på känslor i grupper som inte deltagit i de stora protesterna mot Putins styre som då hade skakat Ryssland.

– Efter demonstrationerna visade sig oppositionen vara stark, och då blev han skiträdd. Då blev det här ett sätt att få med sig vanligt folk på landet, så att säga.

I och med ockupationen av Donetsk och Luhansk steg också Putins aktie bland landets mer extrema nationalister: han kunde visa att han tog det ryska imperiet på allvar, och arbetade för att återupprätta dess storhet.

Den fullskaliga invasion som inleddes 2022 hyllades också till en början i ryska nationalistgruppers kanaler.

Nu låter det alltså inte längre riktigt likadant.

”Ryssar dör med hastigheten en miljon om året. Och de ersätts med horder av terrorister”, skrev den framträdande ryske nationalisten Rostislav Shorokhov på Telegram tidigare i år, enligt Foreign Affairs.

Hans meddelande, som delades brett, sammanfattar den ultranationalistiska kritiken mot Putins imperieambitoner: kriget i Ukraina kostar etniska ryssars liv – samtidigt som gränserna österut står öppna för att fylla behovet av arbetskraft.

– Det är svårt att säga vad en möjligen ganska sjuk man som levt under lång tid inuti sin egen bubbla egentligen tycker, säger Tova Höjdestrand.

Det är en svår balansgång för den ryske presidenten. Dels är han intresserad av att använda nationalistiska strömningar, dels är han orolig för deras makt.

Forskarna Kiril Shamiev och Jade McGlynn beskriver i en analys i Foreign Affairs situationen som en ”svindlande samling av nationalistiska rörelser”.

Enligt Jakob Hedenskog tog den ryska nationalismen fart i samband med att Boris Jeltsins försök att bygga om landet efter västerländsk modell allt tydligare såg ut som ett misslyckande.

– Den nationalistiska strömningen blev starkare när man såg att det nått vägs ände. Då började många vända sig tillbaka till det som uppfattades som genuint ryskt och det har förstärkts ytterligare sedan Putin kom till makten.

För Kremls del bygger nationalismen på en gammal föreställning om att Ryssland är väsenskilt från väst, och har en historisk imperialistisk roll att spela.

– Där handlar det om att Ryssland har en uppgift: att styra över den euroasiatiska landmassan. Man anser att ”Ryssland” egentligen är större än sitt nuvarande territorium, säger Jakob Hedenskog.

I första hand handlar det enligt Hedenskog om Belarus och Ukraina, som inte betraktas som egna nationer utan ses som delar av samma historiska ryska treenighet: Storryssland, Vitryssland och Lillryssland. Men det sträcker sig också utöver detta.

– Ryssland har ingen framtid! Putin och det ryska ledarskapet ser bara till historien, man lever i det förflutna helt enkelt. Man motiverar sina handlingar bara utifrån vad man anser sig ha rätt till enligt historiska myter.

Med den synen blir ett underkuvat Ukraina, till exempel, ett löfte om en rättighet som ledningen inte lyckats infria.

Samtidigt är frågan om vad den ryska majoriteten egentligen tycker, och hur mycket striden mellan en nationalistisk ledning och en nationalistisk opposition faktiskt betyder för dem.

– Att undvika att tycka är kanske ryssarnas paradgren, säger socialantropologen Tova Höjdestrand.

Det ryska folket, menar hon, är som helhet inte särskild ideologiska. Nationalismen är visserligen stark, men också väldigt lokalt förankrad, och ofta på rent pragmatiska grunder.

– De är rädda för att Tjetjenien ska bryta sig loss, till exempel, för att de är oroliga för vad som ska hända då. Hur det ska påverka stabiliteten. Inte för att de gillar tjetjenerna.