Komedin ”Tel Aviv on fire” handlar om Salam, en charmig 30-årig palestinier som är praktikant på en såpopera med titelnamnet, och det hela utspelar sig på den konfliktfyllda Västbanken strax före sexdagarskriget. Men går det att skämta om den långdragna konflikten mellan Israel och Palestina? Ja, det tycker i alla fall SvD:s recensent Jeanette Gentele som tycker att den palestinske regissören Sameh Zoabi lyckas locka fram förlösande skratt i filmen ”om en brinnande verklighet med en stor dos dubbelbottnad humor”.

En genialisk satir, tycker Varietys Jay Weissberg och beskriver humorn som sit-com. Vid sidan om såpoperadramat behandlar filmen ”absurditeten i palestiniernas status i Israel” och svårigheterna i det dagliga livet, exempelvis gränskontroller.

Men även om idén är originell och miljön är ovanlig så räcker det inte hela vägen fram till toppbetyg för DN:s recensent Mårten Blomqvist. Han skriver att det ibland känns ”som om man satt på en trygg gammal svensk pilsnerfilm”.

Läs recensionerna i länkarna nedan.

”Once upon a time in Hollywood” är helt klart Quentin Tarantinos vackraste film, skriver DN:s Kerstin Gezelius i en recension om filmen.

”DiCaprio är ljuvlig i rollen som den osäkra skådisen, men Brad Pitt äger rollen som Cliff Booth på ett sätt som är nästan kusligt”, skriver hon.

SvD:s skribent Jan Söderqvist är dock inte lika imponerad av filmen, även om han också tycker att Leonardo DiCaprio och Brad Pitt är ”betagande att se tillsammans”. Han tycker att Tarantino bjuder på en ”oformlig säck med smågodis” och att han inte längre kan berätta koncentrerat.

GP:s Mats Johnson är delad kring filmen. Om man inte är filmnördig tror han att ”Once upon a time in Hollywood” kommer uppfattas som ”toklång, småtrist och svårbegriplig”, men lyfter samtidigt:

”Tarantinos patenterade mix av ultravåld och absurd humor, som var banbrytande i "Pulp fiction" 1994, står sig bra fortfarande”, skriver Johnson.

”Fast & furios: Hobbs & Shaw”, en spinoff mellan film åtta och film nio i den populära serien, möts av ljumma kommentarer av recensenterna. Småkul och galet – men lite för mycket, verkar recensenterna vara överens om.

”Hobbs & Shaw må vara komplett nonsens, men den sätter också konsekvent fart på hjärnans njutningscentra på ett sätt som känns avväpnande”, skriver Clarisse Loughrey i Independent.

Effekterna imponerar stundtals, men det blir för mycket. För utdraget. För utdragna actionsekvenser. Det skriver Aftonbladets recensent Jan-Olov Andersson, som ger filmen två av fem plus.

GP:s kritiker Mats Jonsson håller med om att filmen hade mått bra av att kortas ner. Han menar att regissören David Leitch valt att fokusera mer på ”halvmossig humor än på biljakter”.

Läs recensionerna genom länkarna nedan.

Stellan Skarsgård hyllas för sin rolltolkning av enstöringen Trond i filmen ”Ut och stjäla hästar” som bygger på Per Pettersons norska succéroman från 2003. Filmen blickar tillbaka till 40- och 50-talet, till kriget och familjehemligheter.

Aftonbladets Jan-Olov Andersson skriver att Skarsgård med hjälp av sin berättarröst fördjupar såväl dramatiska händelser som vardagliga göromål. Han kallar filmen ”ett mycket engagerande drama, med sällsynt vackra naturbilder som fond”.

SVT Kulturnyheternas Sofia Olsson skriver under på att filmen är vacker och skådespeleriet fint, men menar att filmens idé är dunkel – resultatet är förvirrat, konstaterar hon.

GP:s recensent Mats Johnson är kritisk och kallar filmen för ett överlastat och sömnigt drama. ”Ett gigantiskt resursslöseri”, slår han fast.

Läs recensionerna i länkarna nedan.

Det brittiska dramat ”Tell it to the bees” får ett ljummet mottagande av recensenterna. De flesta verkar rörande överens om att filmatiseringen av den lesbiska romanen är vacker – men tråkig.

Historien om en pojkes vänskap med en biodlande kvinna och hennes förbjuda romans med pojkens mamma ger DN:s recensent lust att slänga filmen ”i golvet några gånger tills den får välbehövliga bucklor och repor” och någonting oväntat kan hända.

The Guardians recensent låter sig inte övertygas av den ”sliskiga magiska realismen” och tycker att filmen är av det dummare slaget.

Hollywood Reporters recensent är inte lika hård. Även om man skulle kunna muttra något om filmindustrins förkärlek för lesbiska filmer med smala och vackra kvinnor i huvudrollerna är det svårt att ogilla detta behagliga och allvarliga verk, anser hon.

Läs recensionerna i länkarna nedan.

Oscarsnominerade japanska barnfilmen ”Miraï, min lillasyster”, regisserad av Mamoru Hosoda, får fina recensioner. Filmen handlar om när den fyraårige pojken Kun får en lillasyster, Miraï, som stjäl all uppmärksamhet. Men livet vänder när Kun genom en förtrollad trädgård får möta sina äldre släktingar som yngre, och sin lillasyster från framtiden.

Moviezines Jake Bolin hyllar berättelsen: ”Briljant berättat, lekfullt pedagogiskt utan att bli mästrande, charmerande sorgligt”. Han tycker att barnfilmen har något att erbjuda för tittare i alla åldrar.

Aftonbladets Lidija Praizovic beundrar den ”sömlösa glidningen mellan fantasi och verklighet” men tycker att slutet är något präktigt.

Miraï har Sverigepremiär 26 juli.

Trailern till filmatiseringen av Andrew Lloyd Webbers musikal ”Cats” har släppts och reaktionerna är inte nådiga. The Guardian frågar sig om filmen är den obehagligaste i år. Vice skriver att trailern är tiotusen gånger mer bisarr än man hade kunnat föreställa sig. Andra recensenter beskriver den som ”skrämmande”, mardrömslik” och ”galen”.

Ett föremål för de starka reaktionerna är kostymen. Filmskaparna har använt sig av en datorteknik som täcker skådespelarnas ansikte och kropp med päls.

Disneys nyversion av ”Lejonkungen”, som släpps på 25-årsjubileet av originalfilmen, får blandad kritik från recensenterna. De flesta verkar överens om att den animerade realismen imponerar i sin detaljrikedom – men vissa tycker det är underligt, rent av obehagligt, att se ”riktiga” djur prata som människor.

”’Djuren’ kan inte skådespela – och de kan verkligen inte uttrycka känslor”, skriver Scott Mendelson i Forbes, som kallar nyversionen en själlös kopia som känns ”mindre förtrollande och med mindre glöd” än originalet.

The Guardians Peter Bradshaw är mer förlåtande – det är just tack vare att filmen är en nästan bild-för-bild-kopia av ett fantastiskt original som den fortfarande är underhållande. ”Men jag saknar den bländande enkelheten i originalets handritade animationer”, skriver han.

Rosie Knight på IGN kallar ”Lion King” banbrytande och hyllar filmens ”fotorealistiska” datoranimationer. ”Oftast känns det mer som att man ser på en naturdokumentär än en animerad spelfilm”, skriver hon. Dock tror hon att tittare som väntar sig något nytt kommer att bli besvikna.

Skräckregissören Ari Aster är tillbaka med på förhand uppsnackade ”Midsommar” som utspelar sig i svensk sommarmiljö, där filmens huvudpersoner får uppleva uråldriga riter och möta sin egen rädsla. Nu har svenska recensenterna tyckt till om filmen.

Aftonbladets Stefan Hedmark skriver att filmen tar upp samma tematik som Asters succé ”Heradity” från förra året. Han kallar filmen ”en fantastiskt uppfuckad fantasi om hur vi svenskar firar midsommar, sett ur en främlings perspektiv”, men konstaterar också att den är mer vrickad och rolig än obehaglig.

Kulturnytts Caroline Hainer skriver att filmen är en oerhört smart och skicklig skräckfilm ”som eggar rädslan på flera plan”. Hon liknar den vid klassiker som ”Rosemarys baby” och ”Wicker man”. I

I GP frågar sig Björn Werner om man verkligen får vanställa ”det trevligaste vi har, midsommar, så till den milda grad”.

”Svaret är förstås ett rungande ja (och svaret nej vore absurt). Men utmaningen av svenskheten ger ytterligare ett lager av värde, om än ett lokalt sådant”, skriver han.

När musikern Jack förlorar medvetandet och världen drabbas av ett elavbrott glömmer den samtidigt att Beatles existerat, det är bara Jack som minns.

Trots att det är manusförfattaren Richard Curtis (”Notting Hill”, ”Fyra bröllop och en begravning”, ”Love Actually”) som står för storyn är ”både de romantiska scenerna och de komiska ofta pliktskyldiga och långsökta” menar DN:s recensent Mårten Blomkvist som ger filmen en två i betyg.

Ett helgerån av Beatles menar GP:s Björn Werner, en av många som sätter ett lågt betyg.

”Ett chokladägg till film – söt och tillfredställande nog att distrahera dig från det faktum att den är totalt ihålig”, skriver Clarissa Loughrey i Independent.

Sydsvenskans Annika Gustafsson påpekar att Danny Bolyes Beatleshyllning där Ed Sheeran dyker upp som sig själv, hade mått bra av stramare manus men hyllar huvudrollsinnehavaren Himish Patel.

De recensenter som gillar filmen uppskattar att det sockersöta romantiska får ta plats.

”Curtis har alltid omfamnat det underliggande sentimentala i sina berättelser – och har gjort sig förtjänt av det” , skriver BBC:s Caryn James.