Komedin ”Jojo Rabbit”, med en 10-årig tysk pojke och hans låtsaskompis Adolf Hitler som huvudkaraktärer, är en dråplig film som driver friskt med nazismens alla sjuka inslag. Det tycker Aftonbladets recensent Stefan Hedmark som hyllar det skickliga handlaget som tar en ”från bred komedi till nattsvart mörker”.

SvD:s recensent Anna Hellsten tycker att ”Jojo Rabbit” enklast kan beskrivas som ”ett halvambitiöst buskisdrama”, som går från satir till konstfull men också rätt konventionell krigssnyftare – och därmed förlorar all sin originalitet.

Maria Domellöf-Wik på GP tycker däremot att den komiska effekten uteblir helt i ”Jojo Rabbit”, vars surrealistiska komedi hon tycker känns konstruerad och löjeväckande. ”De tvära kasten mellan slapstick, romantik och tragedi förbryllar”, skriver hon.

Läs recensionerna i länkarna nedan.

Amerikansk-kinesiska filmen ”The Farewell” är en av de favorittippade filmerna när Oscarsnomineringarna offentliggörs på måndag. Filmen som har svensk premiär i dag har rapparen och skådespelaren Awkwafina i en av rollerna. Moviezine kallar hennes insats i rollen som barnbarnet Billi för mästerlig.

I centrum står farmodern Nai Nai som fått cancer men som själv inte får veta något om sjukdomen. Mycket av filmen handlar om Billis kulturella identitet som barn till invandrade kineser i USA och plikten hon känner till sina föräldrar, skriver New York Times recensent.

Vultures skribent menar att Awkwafina har en komisk tajming som höjer filmen. ETC:s Signe Lidén prisar också Awkwafinas insats, rapparen har tidigare setts i biroller i ”Crazy rich asians” och ”Ocean’s 8”.

”Lulu Wangs film är både lågmäld, rörande och rolig – och högst sevärd”, skriver Lidén.

Det är lätt att tro att ”The good liar” är en film man måste se, skriver Canberra Times recensent Simon Weaving. Titeln är spännande och två av världens bästa skådespelare, Helen Mirren och Ian McKellen, har huvudrollerna.

Tyvärr lever filmen inte upp till förväntningarna. Historien om Roy (McKellen) och Betty (Mirren) börjar intressant men blir mer och mer absurd och slutet är en stor besvikelse, skriver Weaving.

Filmen handlar om hur Roy och Betty börjar dejta efter att ha svarat på varandras kontaktannonser. Ganska snart visar det sig att de har andra motiv än att hitta kärleken. Händelseutvecklingen är dock inte spännande att följa – den går att se ljusår bort, skriver SvD:s recensent Jan Söderqvist.

”Min rekommendation är att ni avnjuter Dame Helen och Sir Ian var för sig, i andra föreställningar.”

Serien ”You” om den manipulative och mordiske men kärlekskranke bokhandlaren Joe har fått en andra säsong på Netflix.

”You” är ett perfekt våldsam, deprimerande motgift till julhelgernas muntra firande, skriver Kelly Lawler på USA Today. Joe flyttar till Los Angeles och serieskaparna använder den nya soliga miljön till sin fördel, anser hon och ger omdömet ”groteskt beroendeframkallande” till serien som helhet.

Titelrollsinnehavaren Penn Bladgley porträtterar karaktären som märkligt sympatisk, skriver CNN:s recensent Brian Lowry. Han beskriver serien som en mycket modern thriller som definitivt går att sträckkolla.

Katherine J Igoe på Marie Claire varnar dock tittare för att den andra säsongen inte ger en verklig beskrivning av vad som kan ske om man får en sociopat som Joe på halsen, vilket första säsongen gjorde. ”Att titta är extremt lockande, men också lite farligt”, skriver hon.

Sex år efter att filmen ”Frost” kom är förväntningarna på uppföljaren skyhöga, men publiken kommer inte att bli besviken. Det menar GP:s recensent Maria Domellöf-Wik, som tycker att ”Frost 2” är ett spännande äventyr med inslag av magi, ekofilosofi, girlpower och samisk kultur.

Wanda Bendjelloul på DN skriver att styrkan hos uppföljaren är precis som i den första filmen ”känsla framför handling”. Det är systrarna Elsa och Annas starka band som driver filmerna framåt – och även hon lyfter fram filmens viktiga ekologiska budskap ”som ligger i tiden”. Hitlåtarna är dock färre men minst lika medryckande, tycker hon.

Även TT:s recensent Miranda Sigander skriver att soundtracket till ”Frost 2” inte kommer att slå igenom lika starkt hos alla barnfamiljer som den första filmens. Ingen låt kommer i närheten av monsterhiten ”Let it go”, menar hon. Men den varma humorn, de starka känslorna och det fina systerskapet i ”Frost 2” väger upp för det.

Läs recensionerna i länkarna nedan.

TT:s recensent Karin Svensson dubbar ”En del av mitt hjärta” till Sveriges första jukeboxmusikal på film. ”Färgsprakande, härlig att titta på – och ganska tomt inuti”, skriver hon – men tycker samtidigt att filmens skavanker bleknar när skådespelarna utan förvarning brister ut i sång.

Sofia Olsson på SVT tycker att filmen är lika ”helt omöjligt töntig” som mysig, varm och ”faktiskt väldigt rolig”. Hollywoodstjärnan Malin Åkerman är dock lite för sval i huvudrollen och tycks sakna något i sitt register, något som Olsson misstänker härstammar från att Åkerman kanske tyckt att filmen varit lite pinsam att spela in.

SvD:s recensent Jon Asp är mindre förlåtande mot filmens förlegade könsroller och noll personkemi. ”Det är försoffad huvudstadskultur som vill parasitera på verklighetens folk två gånger om: först genom att måla ut dem som idioter, sedan hoppas på att samma idioter ska lösa biljett till showen”, skriver han.

Läs recensionerna i länkarna nedan.

Det råder delade meningar om nya Star Wars-filmen ”The rise of Skywalker” som hade svensk premiär under onsdagen. SvD:s recensent ger liksom DN:s och SVT:s skribenter bara en tvåa i betyg.

”Disney stryker fansen medhårs när den episka rymdoperan om Skywalker nu rundas av”, skriver Elias Björkman i SvD.

Kulturnytts recensent belönar rymdeposet med Adam Driver i en av rollerna med en fyra i betyg. The Guardians Peter Bradshaw tycker att den nionde filmen i serien är fylld av euforisk energi även om den enligt honom inte når upp till samma nivå som ”The last jedi”.

The Verge vågar inte spå hur Skywalker-rullen med säkerhet kommer tas emot lika väl av fansen som ”The force awakens”.

”Det jag kan slå fast är att ’The rise of Skywalker’ är den mest eleganta avrundningen och det mest tillfredställande Star wars-äventyret sedan filmseriens storhetstid”, skriver Verge-recensenten Adi Robertson.

Guldpalmsvinnaren ”Parasit” verkar minst sagt imponera på de svenska filmkritikerna. I veckans recensioner beskrivs det sydkoreanska familjedramat som både fulländat, sylvasst och mästerligt. De flesta verkar överens om att filmen berör frågor som klassklyftor och ekonomisk utsatthet på ett mörkt men ändå underhållande sätt.

Kulturnytts Joakim Silverdal menar att regissören Bong Joon-Hos skildring av familjen Park slår hårt mot samhällssystemet utan att för den sakens skull slå mot de människorna som är fast i det. Dessutom är den rolig, skriver Silverdal som ger filmen högsta betyg.

”Ibland fastnar skrattet i halsen, men ju mer historien vrids åt, desto mer känns humorn också livsnödvändig.”

GP:s Hynek Pallas lyfter även han fram filmens humor och satir – men menar samtidigt att det finns gott om humanism.

”Familjedramat ’Parasit’ kretsar extremt roligt och cyniskt kring att parasitera på andra, eller själv bli utnyttjad.”

Franska regissören Céline Sciammas ”Porträtt av en kvinna i brand” har gjort 10-talets bästa film, tycker Emma Gray Munthe i Aftonbladet. Andra svenska recensenter stämmer in i hyllningarna om filmen som skildrar förbjuden kärlek mellan två kvinnor på 1700-talet.

”Passionen mellan Marianne och Héloïse flammar och lever i varje perfekt bildruta”, skriver Helena Lindblad i DN och ger filmen en femma.

Sveriges Radios Nina Asarnoj är dock kritisk till att förutom de ljust klädda huvudkaraktärerna är kvinnorna i filmen brunklädda och i tjänsteposition.

”Som vitmossan runt ljusen i en adventsstake”, skriver Asarnoj och tycker att filmen då tappar i feministisk elegans.

Filmen har svensk premiär under fredagen. Läs recensionerna i länkarna nedan.

”Jumanji: The next level” är precis som föregångaren som kom för två år sedan, med en handling man lätt glömmer bort på väg ut från biografen och med stendöda repliker. Det skriver GP:s recensent Mats Jonsson.

Filmen är anmärkningsvärt trögstartad och regissören hade lätt kunnat kapa bort en hel halvtimme. Mot slutet blir den också sentimental och nostalgisk – precis som en typisk amerikansk julfilm, tycker han.

TT:s Miranda Sigander är desto mer nöjd med filmen och kallar den för en lyckad uppgradering av föregångaren. Hon menar att handlingen vilar stadigt på frustrationsbaserad generationshumor och festliga äventyr. Men även Sigander tycker att filmen kunde ha kapats något.

Läs recensionerna i länkarna nedan.