Själva handlingen i ”Gemini Man”, där Will Smith spelar en yrkesmördare som måste slåss mot en yngre kopia av sig själv, tycker DN:s recensent Jacob Lundström inte är mycket att hurra för. Han tycker det märks att manuset är 20 år gammalt, men filmen är trots detta rolig som metaberättelse om filmstjärnors åldrande.

Regissören Ang Lee har väntat i två decennier på att göra ”Gemini Man” för att tekniken ska hinna ikapp. Filmen är inspelad i 3D med högre bildhastighet, som enligt Aftonbladets recensent Stefan Hedmark i bästa fall får en att känna det som att man stigit in i filmen – och i sämsta fall som att ”titta på tv i en elektronikbutik där fabriksinställningarna är uppskruvade till max”.

Mats Jonsson på GP går så långt som att kalla ”Gemini Man” för en heltöntig film som under sina två timmar får publiken att helt tappa intresset för hur det går för hjälten.

Recensenterna är kluvna till ”En komikers uppväxt”, regissören Rojda Sekersöz filmatisering av Jonas Gardells barndomsskildring.

Aftonbladets Jens Peterson tycker att Sekersöz fångar kraften i Gardells berättelse och att de unga skådespelarna imponerar.

”’En komikers uppväxt’ är en film som gör ont i magen och ont i hjärtat”, skriver han.

GP:s Mats Johnson tycker också om filmen och hyllar 12-årige Loke Hellbergs insats som Juha. Dessutom gör Jakob Eklund en ”snudd på ofattbart osympatisk” insats som mobbaren Stefan som konfronterar Juha i vuxen ålder.

SvD:s Jon Asp är betydligt mer kritisk och ger filmen 1 av 6 i betyg. Filmen har sina stunder skriver han men tillägger:

”Men dessa kan inte rättfärdiga denna ogenerat tillspetsade men ändå urvattnade mix av komedi och drama.”

Det blir spridda omdömen för Lorene Scafarias ”Hustlers”, som handlar om några före detta strippdansare som bestämmer sig för att lura skjortan av deras Wall Street-kunder.

Den starka vänskapen mellan dansarna genomsyrar filmen, skriver flera recensenter. Och könsrollerna är omkastade från verkligheten: i Hustlers är det stripporna som står för objektifieringen, konstaterar Varietys Peter Debruge. De ser sina manliga kunder som en samling ytliga stereotyper.

Filmen, som är inspirerad av en sann historia, är en klassisk berättelse om ekonomiskt, socialt och sexuellt kapital, skriver The Guardians Simran Hans som ger näst högsta betyget. Men den är samtidigt modern, som trots sitt bländande bling-bling har en sorglig undertext. Framförallt är filmen otroligt kul, tycker Emily Todd VanDerWerff på Vox.

Men New York Times Richard Brody tycker att Hustlers saknar udd. ”Det är en ganska söt, halvplatt cocktail av exponerad hud, luddig feminism och livlig kriminalitet”, skriver han. Aftonbladets Jens Peterson anser att personskildringarna är ytliga, men Anna Hellsten på SvD menar att Jennifer Lopez gör sitt livs roll i tolkningen av den ”streetsmarta supermatriarken” Ramona.

Läs recensionerna i länkarna nedan.

Den rebelliske regissören Pedro Almodóvar byter knappast stil helt och hållet efter tjugo långfilmer, men han bryter delvis ny mark med ”Smärta och ära”, skriver DN:s Helena Lindblad i en recension om filmen som nu får biopremiär i Sverige.

Hon menar att alla delar av filmen som berör huvudrollen och regissören Salvador Mallo, som spelas av Antonio Banderas, ”sitter som berget”.

”...han spelar framför allt med en avgrundssorgsen blick som är helt omöjlig att värja sig mot, skriver hon.

Även SvD:s Jan Söderqvist hyllar Banderas insats, men även övriga rollinnehavare.

”Här finns en dubbelhet: både smärta och ära, både varande och berättande, både sensualism och intellektualism, både närvaro och en fortlöpande kommentar till skeendet.”

The Guardians kritiker Mark Kermode går ännu längre när det gäller huvudrollsinnehavaren:

”Banderas gör sin bästa insats i karriären”, skriver han.

Mikael Håfströms film om Thomas Quick är proffsigt gjord och liknar stundtals en välgjord amerikansk thriller. Tyvärr har den också riktigt svaga stunder, skriver SvD:s recensent Sebastian Lindvall.

”Kan han vara oskyldig? Ja, vi vet ju att han är det, varför det blir smått löjeväckande när utsidan av Säters sjukhus filmas som det vore Draculas slott”, skriver Lindvall.

Filmen skildrar journalisten Hannes Råstam (Jonas Karlsson) och hans kollega Jenny Küttim (Alba August) när de nystar upp den otroliga historien om Quicks (David Denciks) erkännanden av otaliga mord. Aftonbladets Karolina Fjellborg och DN:s Helena Lindblad är imponerade av Denciks prestation.

”Dencik har den showigaste rollen, såklart, och är tämligen trollbindande i varje scen han är med i”, skriver Fjellborg.

Tv-serien ”Downton Abbey” har blivit film, men det känns mer som ett utdraget julavsnitt, skriver Independents recensent Clarisse Loughrey.

Filmen utspelar sig två år efter seriens sista avsnitt och kretsar kring kung George V och drottning Marys besök på det engelska godset. Handlingen präglas av ett par mindre konflikter men är i det stora hela obefintlig, skriver hon.

”Om man tar bort nostalgin som filmen frossar våldsamt i, är det inte mycket kvar.”

Varietys Daniel D’Addario är ännu mer kritisk och skriver att handlingen är ”så tunn att till och med flera rollfigurer verkar undgå att upptäcka den”.

SvD:s Jeanette Gentele håller med i mycket av kritiken men skriver också att filmen är ett måste för den som följt tv-serien.

”Det är som att stå inför en skål med väldigt onyttigt men väldigt gott godis. Man kan inte låta bli.”

Batmanspinoffen ”The Joker” fick en åtta minuter lång stående ovation när den visades på Venedigs filmfestival häromsistens. Men alla är inte lika förtjusta.

I Times recension av filmen går man hårt åt Joaquin Phoenix ”desperata skådespeleri”. Men den ”aggressiva uselheten i hans prestation” är inte helt och hållet Phoenix fel. ”Han har ofta varit, och är fortfarande, en fantastisk skådespelare – bara inte här”, skriver tidningens Stephanie Zacharek.

Vidare anser hon att filmen saknar handling, och att den snarare är en samling GIF:ar som klippts ihop.

Men på annat håll hyllas Phoenix. IGN:s Jim Vejvoda menar att Phoenix insats är ”Oscarsvärdig”.

The Wraps Alonso Duralde konstaterar att det inte går en sekund av filmen där Phoenix inte rycker, dansar, skrattar eller hyperventilerar.

”Somliga kommer att älska det och andra kommer att snegla skeptiskt, men hans prestation passar verkligen för tonen i filmen”, skriver han.

Läs recensionerna i länkarna nedan.

Konsertfilmen ”Amazing grace” som visar Aretha Franklin under inspelningen av albumet med samma namn är närgången och visar varje svettdroppe, skriver DN:s Nils Hansson i sin recension.

Filmen spelades in i samband med den konsert som senare släpptes som album. Men regissören glömde att klappa i början av tagningarna, vilket gjorde det omöjligt att synka bild och ljud. Sedan vägrade Franklin att låta filmen visas.

”I efterhand ter det sig obegripligt. Det är nästan svårt att tänka sig någon konsertfilm som skildrar sin artist i ett mer förunderligt ljus”, skriver Hansson.

Vanity Fairs K Austin Collins kallar filmen ”en religiös upplevelse” som fångar gemenskapen och samspelet mellan Franklin och publiken.

”Filmen är lika utmattande och vacker som inspelningen den dokumenterar, lika full av de där oförklarliga kvaliteterna, de där sakerna som inte går att mäta, som når till de där platserna i själen som bara den bästa konsten når”.

Komedin ”Tel Aviv on fire” handlar om Salam, en charmig 30-årig palestinier som är praktikant på en såpopera med titelnamnet, och det hela utspelar sig på den konfliktfyllda Västbanken strax före sexdagarskriget. Men går det att skämta om den långdragna konflikten mellan Israel och Palestina? Ja, det tycker i alla fall SvD:s recensent Jeanette Gentele som tycker att den palestinske regissören Sameh Zoabi lyckas locka fram förlösande skratt i filmen ”om en brinnande verklighet med en stor dos dubbelbottnad humor”.

En genialisk satir, tycker Varietys Jay Weissberg och beskriver humorn som sit-com. Vid sidan om såpoperadramat behandlar filmen ”absurditeten i palestiniernas status i Israel” och svårigheterna i det dagliga livet, exempelvis gränskontroller.

Men även om idén är originell och miljön är ovanlig så räcker det inte hela vägen fram till toppbetyg för DN:s recensent Mårten Blomqvist. Han skriver att det ibland känns ”som om man satt på en trygg gammal svensk pilsnerfilm”.

Läs recensionerna i länkarna nedan.

”Once upon a time in Hollywood” är helt klart Quentin Tarantinos vackraste film, skriver DN:s Kerstin Gezelius i en recension om filmen.

”DiCaprio är ljuvlig i rollen som den osäkra skådisen, men Brad Pitt äger rollen som Cliff Booth på ett sätt som är nästan kusligt”, skriver hon.

SvD:s skribent Jan Söderqvist är dock inte lika imponerad av filmen, även om han också tycker att Leonardo DiCaprio och Brad Pitt är ”betagande att se tillsammans”. Han tycker att Tarantino bjuder på en ”oformlig säck med smågodis” och att han inte längre kan berätta koncentrerat.

GP:s Mats Johnson är delad kring filmen. Om man inte är filmnördig tror han att ”Once upon a time in Hollywood” kommer uppfattas som ”toklång, småtrist och svårbegriplig”, men lyfter samtidigt:

”Tarantinos patenterade mix av ultravåld och absurd humor, som var banbrytande i "Pulp fiction" 1994, står sig bra fortfarande”, skriver Johnson.