bakgrund
Nato bygger på en ömsesidig försäkran från medlemsstaterna att försvara varandra
Wikipedia (sv)
Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) (engelska: North Atlantic Treaty Organization, förkortat NATO; franska: Organisation du traité de l’Atlantique Nord, förkortat OTAN), även känd som Atlantpakten eller Atlantiska alliansen, är en militär allians som fastställdes genom undertecknandet av det Nordatlantiska fördraget den 4 april 1949. Fördragsorganisationen (igångsatt 1951) utgör ett system med kollektivt försvar där dess medlemsstater är överens om att ömsesidigt försvara varandra mot yttre angrepp.
Natos högkvarter är beläget i Bryssel, Belgien. Det operativa befälet har en Supreme Allied Commander Europe som alltid är en amerikansk general eller amiral. Sedan 2009 har amiral James G. Stavridis innehaft posten. Målen som formulerades i Atlantpakten (se nedan) har inte ändrats genom åren då fördraget förblivit oförändrat sedan 1949. Natos uppgifter har dock kommit att ändras genom de förändrade säkerhetspolitiska lägena och de har anpassats därefter.
De första åren var den Nordatlantiska fördragsorganisationen inte mycket mer än en politisk sammanslutning, men i och med Koreakriget byggdes den militära strukturen upp. Natos förste generalsekreterare, Lord Ismay, yttrade att organisationens mål var att ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Under hela det kalla kriget ebbade och flödade tvivlet över styrkan i förhållandet mellan de europeiska staterna och USA, tillsammans med tvivel över trovärdigheten i Natos försvar mot en eventuell framtida sovjetisk invasion – tvivel som ledde till att Frankrike utvecklade egna kärnvapen. Efter Berlinmurens fall (1989) skapades vänligare relationer till tidigare potentiella fiender i öst, och många gamla öststater och Warszawapaktsmedlemmar blev till och med medlemmar i Nato.
Den sammanlagda militära budgeten för alla Natoländer utgör 69 procent av världens försvarsutgifter. USA ensamt står för 35 procent av världens totala försvarsutgifter.
