Andersson: ”Euron värd en grundlig diskussion”

Euro (rikssvenskt uttal: [ˈɛvɾʊ] eller [ˈɛuɾʊ], finlandssvenskt uttal: [ˈeʉro]), även känd som den gemensamma valutan, är sedan den 1 januari 1999 den officiella valutan i euroområdet och den valuta som används av Europeiska unionens institutioner. Eurosystemet, bestående av Europeiska centralbanken och de nationella centralbankerna inom euroområdet, ansvarar för den monetära politiken i euroområdet och utgivningen av euro, som sedan den 1 januari 2002 existerar kontant i form av eurosedlar och euromynt. Valutan betecknas ofta med eurosymbolen (€) eller valutakoden EUR. En euro delas i 100 cent. Inom Europeiska unionen har följande 20 medlemsstater infört euron som valuta: Belgien, Cypern, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike. Följaktligen utgör euron officiellt betalningsmedel för cirka 350 miljoner människor och euroområdet är en av världens största ekonomier. Därutöver har de europeiska mikrostaterna Andorra, Monaco, San Marino och Vatikanstaten euron som valuta genom monetära avtal med unionen, medan Kosovo och Montenegro har infört euron unilateralt. Euron har också en stor internationell betydelse som handels- och reservvaluta och som ankare för att stabilisera nationella valutor runt om i världen. Detta gör euron till världens viktigaste valuta näst efter den amerikanska dollarn. Eurosamarbetet och dess ekonomiska och politiska effekter har varit föremål för omfattande diskussioner och utgör en kontroversiell fråga i delar av unionen. Kritiker hävdar bland annat att en gemensam valuta hindrar medlemsstaterna från att bedriva en självständig monetär politik och att de monetära besluten hamnar alltför långt ifrån medborgarna, medan förespråkarna hävdar att samarbetet utgör en viktig del i den europeiska integrationsprocessen och gynnar den europeiska ekonomin genom att underlätta handel.