”Svenska modellen kan leda lika fel som rätt”

Den svenska modellen i dess moderna tappning växte fram under 1930-talet som en kompromiss mellan marknadsekonomiska/kapitalistiska intressen av ekonomiskt tillväxt och lönsamhet och den av socialdemokrater och socialliberaler drivna socialpolitiska utjämningssträvanden, idén om folkhemmet, som resulterade i ett slags oskrivet samhällskontrakt. Modellen anses av flera historiker (Maths Isacson, Eva Österberg och Ulf Olsson) ha idémässiga rötter i en samförståndskultur i 1800-talets bonde- och brukssamhällen, men också (Jan O. Berg, Anders Kjellberg) i det tidiga 1900-talets första överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna, verkstadsavtalet 1905 och decemberkompromissen 1906.

Rehn-Meidner-modellen är en plan för ekonomisk politik som utarbetades i Sverige i slutet av 1940-talet av LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Den ingick i rapporten Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen till LO-kongressen 1951 och har präglat den ekonomiska politiken i Sverige sedan slutet av 1950-talet. Modellen bygger på en samverkan mellan Keynesiansk ekonomisk teori, reallöneutveckling, aktiv arbetsmarknadspolitik och statlig intervention. Den ämnar att skapa en positiv uppåtgående spiral, i enlighet med Keynesiansk ekonomisk teori, genom att skapandet av en expansiv välfärdsstat och offentliga investeringar, vilka ämnade till att upprätthålla inhemsk efterfrågan över konjunkturcyklarna, skapade säkerhet, trygghet och stabilitet åt anställda, näringsliv, kapitalintressen och konsumenter. Detta garanterade låg inflation och stärkte därigenom fackföreningarna i att kräva stigande reallöner i takt med produktivitetsutvecklingen, vilket, i kombination med effekterna av välfärdsstaten och diverse sociala program, ledde till ökad köpkraft och konsumtionsvilja bland löntagarna, vilket resulterade i stigande generell efterfrågan och en självupprätthållande positiv cirkel av ekonomisk utveckling, som vidare uppmuntrades av progressiv beskattning och ekonomisk omfördelning, vilka garanterade en jämn inkomstfördelning och ytterligare ökade privatkonsumtionen. Modellen innefattar fyra mål för den ekonomiska politiken: Låg inflation Full sysselsättning Hög tillväxt Jämn inkomstfördelning Lågproduktiva företag och industrier skulle drivas mot den solidariska lönepolitiken, med stigande reallöner i takt med produktivitetsutvecklingen, vilken skulle tvinga dessa att öka lönsamheten genom strukturell anpassning, automatisering, robotisering och andra, mer indirekta medel, såsom förbättrade arbetsvillkor för att minska utslitning, utbrändhet och sjukfrånvaro bland arbetskraften för att därigenom öka produktiviteten, vilket uppmuntrades genom sjuklöneansvaret, eller annars riskera att drivas ut ur marknaden och försättas i konkurs, varav båda dessa alternativ frigjorde arbetskraft som i sin tur mobiliserades i högproduktiva företag, som gynnades av de relativt fördelaktiga arbetskraftskostnaderna och såg sina vinster nå rekordnivåer till följd av de stigande produktivitetsnivåerna och den ökade köpkraften, och återinvesterade dessa i att öka företagens produktiva kapacitet; dels för att öka lönsamheten, dels för att möta den stigande efterfrågan, dels för att skatteincitatementen gynnade långsiktiga investeringar inom exempelvis forskning och utveckling snarare än i sådant som kapitalinkomster och aktieutdelningar, och dels för att upprätthålla en hög produktivitetsnivå och därigenom inte riskera sin konkurrenskraft, vilket garanterade en hög produktivitetsutveckling och stigande reallöner, och därigenom full sysselsättning och jämn inkomstfördelning, medan inflationära tendenser motverkades genom en inkomstpolitik som baserade sig på centrala avtalsförhandlingar och industriomfattande, nationella kollektivavtal mellan fackföreningar, arbetsgivare och staten, där det garanterades att reallöner inte skulle överstiga produktivitetsnivån genom att stat och arbetsgivare förbättrade andra kompensationsmedel, såsom arbetsvillkor, sociala förmåner, arbetstider och anställningsskydd. Modellens framgång visades under den s.k. Guldåldern, inom Sverige känd som rekordåren, under efterkrigstiden, där denna modell främst applicerades i Skandinavien och de nordiska länderna, men där de steg och ingrepp den förespråkade genomfördes inom samtliga Västländer i en eller annan utsträckning, däribland stigande reallöner i takt med produktivitetsutvecklingen, offentliga investeringar i forskning och utveckling, samverkan mellan fackföreningar, näringsliv och stat samt progressiv beskattning för att finansiera detta, möjliggjort genom de ömsesidiga kapitalkontroller som anammades av Västvärlden under efterkrigstiden som en del av Bretton Woodssystemet för att förhindra spekulativa attacker, skatteflykt, kapitalflykt och avindustrialisering. Till modellens nackdelar hör att den enbart tolererar en växande ekonomi, samt att den inte tar hänsyn till stora delar av arbetskraftens oförmåga att förstå ekonomiska samband när dessa blir för komplexa.