De tredje säsongen av SVT-serien ”Bonusfamiljen” hyllas av kritikerna. Göteborgs-Postens recensent Johanna Hagström skriver att alla seriens karaktärer fördjupas och utvecklas i den nya säsongen, men konstaterar samtidigt att ganska mycket av humorn har gått förlorad på vägen.

Aftonbladets Karolina Fjellborg kallar ”Bonusfamiljen” för ett imponerade tv-hantverk men konstaterar likt Hagström att ”humorn bitvis är farligt nära att gå förlorad bland vemod och ångestframkallande krångel”.

Den tredje säsongen blir seriens sista och Expressens recensent Mattias Bergqvist konstaterar att den som tittar därför bör passa på att njuta.

”Det som väntar är sista säsongen för en av de bästa svenska tv-serierna någonsin och det är tveksamt om, och i så fall när, något liknande kommer sändas igen”, skriver han.

Läs recensionerna i länkarna nedan.

Marie Kondo blev världskänd med sin bok ”Konsten att städa”. När tv-serien om hur hon hjälper amerikaner att rensa ut och strukturera sina hem har premiär på Netflix är recensionerna ljumma.

Det bästa med serien är att se hur husägarnas relationer förbättras – när Kondo inte är i bild. Det anser The Guardians Jack Seale i sin recension. ”Kondo är ingen bluff – hon är genuint bra på att städa och hon har tips – men det är svårt att se den livsomvälvande magin i, till exempel, att lägga mindre boxar i en större låda”, skriver han.

Sydsvenskan Kulturs Maria G Francke skriver att hon gärna vill skratta åt Marie Kondo och hennes perfekta ordning men inte klarar det: Kondo är charmerande och vill säkert väl, menar hon. ”Tidying up with Marie Kondo ställer några väl valda frågor om allt vi konsumerar och omger oss med och det är samtidigt ett effektfullt gör om mig-program. Att titta på det i terapeutiskt syfte lär inte skada.”

Läs recensionerna i länkarna nedan.

De svenska kritikerna är mycket imponerade av tv-serien ”The little drummer girl”, vars första två avsnitt släpptes på C More på torsdagen.

Den åtta avsnitt långa serien – baserad på John le Carrés roman med samma namn – beskrivs av DN:s Helena Lindblad som ett snyggt spiondrama med ”ofta magiskt bra skådespeleri”.

”Alexander Skarsgård gör en av sina bästa insatser i karriären”, slår en enig Mattias Bergqvist fast i Expressen.

Även SVT:s Fredrik Sahlin berömmer skådespelarnas insatser: Skarsgård, Florence Pugh och inte minst Michael Shannon, som drar blickar till sig ”likt en Sara Danius på Nobelfesten”. I övrigt beskriver Sahlin serien som snygg och tekniskt briljant – och presenterar mycket få invändningar.

”En lyxig, nästan perfekt tv-upplevelse”, sammanfattar SvD:s Elias Björkman.

Dramatens uppsättning av pjäsen ”Mary Page Marlowe” får ett svalt mottagande av kritikerna. Upphovsmannen Tracy Letts är Pulitzerprisbelönad som dramatiker. I Sverige är han mest känd som skådespelare, för sin roll som politikern Andrew Lockhart i tv-serien ”Homeland”.

I pjäsen skildras titelrollens liv genom olika scener ur hennes liv. Åtta skådespelare gestaltar henne, alla för olika skeden i livet.

”Det finns inget sätt att linda in det här, det här var verkligen, verkligen tråkigt”, menar Jenny Teleman, Kulturnyheterna i P1.

Regissören Alexander Mørk Eidem ”verkar inte ha några idéer denna gång”, konstaterar hon. Som ljuspunkter nämner Teleman att barnskådespelarna – som fått ”komplicerade biroller” – är mycket bra.

Expressens Maria Edström lovordar de ”fula detaljerna” i scenografin men skriver att de välskrivna dialogerna ”hade tålt att klappas lite mer mothårs”. Dessutom hade tempot kunnat vara högre, menar hon.

Läs recensionerna i länkarna nedan.

Årets julkalender i SVT, ”Storm på lugna gatan”, delar recensenterna i olika läger.

Greta Thurfjell på Dagens Nyheter tycker att årets upplaga lyckas förvånansvärt bra men ger kritik åt en del repliker.

”Trots detta är barnen i årets julkalender – för ovanlighetens skull, om jag tillåts vara så hjärtlös – helt bedårande”, skriver hon.

Anna Hellsten på SvD kallar den både modern och klassisk. ”Inramningen är youtubigt samtida med coola tweenies som vloggar och töntiga föräldrar som tjatar om skärmtid, skriver Anna Hellsten.

Hon lyfter även upp problemen hon ser med julkalendern som bland annat tempot och tonen i serien.

”Efter det föredömligt rappa startavsnittet håller intrigen knappt styrfart, och jag undrar som sagt också hur kul den intensivt vuxenflirtande dialogen om könstillhörigheter och sockerfritt egentligen är för de små tittarna”, skriver hon.

HBO:s filmatisering av författaren Elena Ferrantes Neapelsvit ”My brilliant friend” är en briljant anpassning av succéboken, skriver Times recensent Judy Berman.

I den första delen av ”My brilliant friend”, som har premiär den 18 november, får vi följa vännerna Lilas och Lenùs barndom i Neapelkvarteret vidare till att Lila tvingas börja arbeta medan Lenù pluggare vidare.

Enligt Berman är det här en mycket sällsynt historia i det populärkulturella landskapet eftersom den ”ser unga kvinnor som de är: människor”.

Hollywood reporters recensent Daniel Fienberg skriver att den två timmar långa inledningen på serien är en ”extraordinärt lovande start”. Detta på grund av en fantastisk produktionsdesign i Neapelkvarteret och naturliga prestationer av skådespelarna Elisa Del Genio och Ludovica Nasti, skriver han.

Läs recensionerna i länkarna nedan.

Det är omöjligt att inte se Kevin Spaceys frånvaro när Robin Wright kämpar för att rädda Netflix succéserie ”House of Cards”, skriver The Guardians recensent Jack Seale.

I den femte säsongen tar Claire Underwood över Vita huset medan maken Frank Underwood är sjuk, men i den sjätte säsongen är han borta på riktigt i och med anklagelserna som riktades mot skådespelaren Kevin Spacey under me too-rörelsen.

Enligt Seale är den sjätte säsongen som ett spindelnät utan spindel, då allt på sätt och vis berör Spacey utan att han är där. ”Det handlar fortfarande om honom. ’House of Cards’ är fri från mannen vars närvaro blivit giftig, men den hemska sanningen är att utan honom är serien kass.”

Även SR:s recensent Sebastian Folcker skriver om hur Frank Underwoods frånvaro påverkat serien. Han menar att Claire Underwood klarar sig galant som president, men att någonting saknas.

”Utan den fullt fungerande, men dysfunktionella relationen, med Frank Underwood hamnar serien i obalans.”

Läs recensionerna i länkarna nedan.

Netflix-serien ”Chilling adventures of Sabrina” – en remake på 90-talsserien ”Sabrina tonårshäxan” – är allt annat än en bubblig sitcom. Det skriver Aftonbladets Karolina Fjellborg i en recension

Den nya versionen följer halvhäxan Sabrinas Spellman som står splittrad mellan två världar: Småstadens tonårsliv och den mörka magins värld – där kannibalism och orgier inte får någon att lyfta ett ögonbryn.

SvD:s Elias Björkman beskriver serien som ”en lyckad blandning av ’Buffy och vampyrerna’ (men blodigare och mer påkostad) och klassisk skräckfilm”. Han lyfter särskilt fram hur serien tar upp sexuella trakasserier och på så sätt placerar sig mitt i jämställdhets- och #metoo-debatten.

Det första avsnittet stapplar – men håll ut, uppmanar Vultures Angelica Jade Bastién, och beskriver serien som en ”dekadent och illvillig fabel”.

”Chilling adventures of Sabrina” släpps i dag, den 26 oktober, på Netflix.

När Netflix år 2015 släppte första säsongen av ”Making a Murderer” tog true crime-serien världen med storm. Det enorma genomslaget skapar ett spoilerproblem för uppföljaren, ”Making a Murderer: Part 2”, skriver New York Times Mike Hale. ”Alla som har följt Averys och Dasseys fall sedan den första säsongen vet sannolikt utfallet av förhör och överklaganden som är tänkta att utgöra en stor del av spänningen den här gången”, skriver han.

Mashables Jess Joho skriver att den nya säsongens största problem är den allt igenom överhängande känslan av nödvändighet. Tittarna känner sig tvungna att se uppföljaren, serieskaparna känner sig tvungna att göra den och Netflix tycks ha velat se sin succé återvända så snabbt det går – oavsett vilka kvalitetsbrister det har kunnat innebära.

Läs recensionerna i länkarna nedan.

Netflix nya komediserie Insantiable sågas brutalt av internationella kritiker.

Serien, som följer en tonårstjej som bantar och börjar delta i skönhetstävlingar för att få revansch på sina mobbare, fick redan innan premiären skarp kritik för att ägna sig åt ”fat-shaming”.

Tidningen Vulture kallar serien för en ”ren och skär katastrof” medan Hollywoodreporter beskriver den som en banal röra och Vox recensent skriver att det är den sämst gjorda tv-showen han någonsin sett. CNN:s recensent är dock mer positiv. Han beskriver serien som en ”pärla” och skriver att den framstår som en såpopera från 1980-talet som går på 2000-talets steroider.

Läs recensionerna i länkarna nedan.