Pekpinnar viftas vilt i ”Toy story 5” – men man gråter ändå

”Toy story 5” – det senaste kapitlet i en av Pixars allra mest älskade berättelser – härjar på kultursidorna.

I den nya filmen klampar skärmen in på leksakernas revir – en premiss som SvD:s Erika Hallhagen tycker känns rentav ”gammaltestamentig”. Hon tycker att Pixar kanske varit lite väl föräldratillvänt med sitt viftande av pekpinnar. Och hon är inte den enda.

”Om man inte visste bättre hade man kunnat tro att filmen är sponsrad av Folkhälsomyndigheten”, skriver Daniel Hånberg Alonso i Aftonbladet.

I DN skriver Sebastian Lindvall att berättelsen är ovanligt svag, och att budskapet blir distraherande eftersom filmen helt enkelt inte har så mycket annat att bjuda på.

Men Kulturnytts Joakim Silverdal tycker att det känns underbart att se en familjefilm som låter något vara allvarligt, och Daniel Hånberg Alonso konstaterar att moralpaniken snabbt blir mer nyanserad, och att filmen får ett fint slut.

Efter 31 år känner ”Toy story”-serien sin publik, och Pixar träffar sällan fel rent känslomässigt. Filmen är vackert och skickligt animerad, Conan O’Briens elektroniska toaletthjälpreda är rolig, och många av recensenterna gråter floder innan eftertexterna börjar rulla.

Och flera är faktiskt överens – filmen har på riktigt någonting att tillägga i den trötta debatten om ungar och deras skärmtid.

Snittbetyget baseras på 6 av 9 recensioner eftersom alla inte sätter betyg.

Varje helg tipsar Omni-redaktionen om de mest aktuella filmerna, tv-serierna, musiken, böckerna och mycket mer från hela världen. Genre kan variera från vecka till vecka.

Recensionssvepen är en del av Omnis helgsatsning med rekommendationer på läsvärda, aktuella och intressanta recensioner och intervjuer som publiceras varje helg.